”Erkänn, det är valfriheten ni hatar”.

Göteborgs-Postens ledarskribent Alice Teodorescu missar sällan en chans att spy galla över vänstern i diskussionen om vinster i välfärden.

Men det vänstern hatar, om man ska använda Teoderescus starka ord, är inte valfriheten i sig.

Det är snarare hur valfriheten blivit ett alibi för företagen att roffa åt sig av våra skattemedel. Pengar som borde gått till bra välfärd.

Däremot kan man undra varför högern fortfarande propsar på att hålla principen om valfrihet så helig. Särskilt när de inte ens verkar tro på den själva längre.

För valfriheten i välfärden fungerar inte. Och vid en insikt om detta verkar högern ha skiftat fokus, dock fortsatt i valfrihetens namn.

På skolans område har det fria skolvalet under ett par decennier lett till ojämlikhet och segregation, konsekvenser av privatiseringen som påvisats i otaliga undersökningar.

För att få en mer likvärdig skola stöder Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi (ESO) i sin nysläppta rapportden statliga skolkommissionens slutsatser från förra året.

Det största problemet är, skriver rapportförfattaren, att skolvalssystemet bygger på föräldrarna resurser och därför slår orättvist.

Rapporten rekommenderar därför att elever lottas. Alltså att skolplatser på populära skolor ska ges till barn utifrån slumpen i stället för föräldrarnas förmågor. På så sätt blir likvärdigheten bättre.

Inte heller inom hemtjänsten fungerar valfriheten.

Alldeles för få äldre väljer sin hemtjänst. Enligt en färsk studie från Göteborgs universitet genomförd i tre sydvästsvenska kommuner beror detta inte bara på att valet av utförare anses svårt och att informationen brister.

Det riktigt allvarliga är att många äldre avstår från att byta hemtjänstutövare även om de hade velat. Det är för krångligt att göra ett val.

Huddinge kommun som nyss fått ett borgerligt styre har insett detta, att valfriheten inte fungerar inom hemtjänsten.

Detta kunde ju lösts på lite olika sätt, helst utifrån vad som är bäst för de äldre själva. Men i stället har en ny princip införts där privata välfärdsföretag ska premieras.

De äldre som avstår från att göra ett aktivt val av hemtjänstutövare får till skillnad från tidigare ett privat företag tilldelat sig från kommunen. Allt för att missgynna kommunala utövare.

Så i stället för att värna de äldres väl och ve är det välfärdsföretagens dito som kommer först.

Precis samma logik använder arbetsgivarorganisationen Almega i sin nysläppta rapport ”Den osunda konkurrensen”, där de visar på hur förfördelade de privata välfärdsföretagen känner sig i kampen om skattemedlen.

Att allmän och bra välfärd är ett grundfundament i samhället, att vi genom demokratiska val har kommuner, landsting och stat som ansvarar för utövandet och att vi som samhällsmedborgare kan kräva vissa rättigheter är helt sekundärt för aktörer som Almega.

Välfärden är inget annat än en marknad där privata utförare ska tränga undan offentliga aktörer för att kunna göra så stor vinst som möjligt.

Allt i valfrihetens namn. Men när privatisering, företagsvinster och konkurrens går före kvalitet, hur viktig är valfriheten då egentligen? Och vems är den?

För tvärtemot vad Alice Teodorescu och andra borgerliga krigare hävdar är det aldrig den lilla människan som är i centrum när de säger sig slåss för principen om valfrihet. Det är alltid företagen och deras vinster som kommer först.

Här behövs ett rejält motstånd. Välfärden måste bli bättre, inte sämre.

Den behöver bli mer jämlik, geografiskt, oavsett bakgrund och kön.

Låt oss ta tag i denna viktiga fråga i stället för att ens ansluta oss till högerns låtsasdiskussion om en valfrihet som vi alla vet inte finns.