De boende i utsatta områden vill ha fler poliser slår Stockholms Handelskammare fast i en debattartikel och hänvisar till en egen enkätundersökning.

Men enkätens låga svarsfrekvens, (9,3 %), och enkätens ledande frågor gör att inga slutsatser alls kan dras om de boendes åsikter. Däremot står det klart att Stockholms Handelskammare själva vill ha fler poliser.

Men det finns andra studier, verkliga sådana, som visar frågans komplexitet – och lösning.

Den amerikanske ekonomen Raj Chetty har följt över tio miljoner personer under mer än 30 års tid.

Hans slutsats är att förutsättningarna under uppväxten är avgörande för hur det går senare i liivet.

I familjer som flyttade från ett utsatt område till områden med bättre förutsättningar hade det yngsta barnet, som var minst när familjen flyttade, 30 år senare i snitt bättre studieresultat, mer avancerat yrke och och ett mer stabilt liv än sitt äldre syskon.

Var det tre barn i familjen hade mellanbarnet i sin tur i snitt ett försprång gentemot det äldsta syskonet.

Samma sak gäller för en rad andra framgångsparametrar.

Sambandet mellan ändrade förutsättningar i barndomen och resultatet 30 år senare var extremt tydligt och Raj Chetty kunde med skrämmande exakthet fastställa hur mycket studieresultaten i snitt faller för varje år ett barn levde i ett utsatt område jämfört med om barnet skulle levt i ett tryggare omgivning.

Det här är kunskap vi har, och det är kunskap vi måste använda om vi ska stoppa kriminalitet och utsatthet.

Vi vet i dag att Alliansens lag om det så kallade ”fria skolvalet” har skapat ett system som ökar segregationen, och därmed också ökar otryggheten för utsatta barn.

Så låt oss då ändra på skolsystemet om vi nu vill minska kriminaliteten.

Vi vet också att ju tidigare ett barn hamnar i utsatthet desto svårare är det att komma tillbaka in i samhället.

Brottsförebyggande rådets nya rapport ”Skjutningar i kriminella miljöer”, där grovt kriminella ungdomar intervjuas, är som ett karbonpapper av Raj Chettys forskning.

Gemensamt för de intervjuade är en otrygg uppväxt och en upplevelse av att det aldrig funnits några alternativ. En av de intervjuade berättar att han fick i uppdrag att springa med knarkleveranser från det han fyllde nio år.

Visst måste vi på kort sikt kunna förlita oss på polisen, visst måste vi kunna lagföra de kriminella och inte minst skapa en betydligt bättre narkotikabekämpning än i dag.

Men för att på sikt bli av med gängkriminalitet måste vi utgå från vederhäftig forskning snarare än propagandistiska skämtenkäter.

Så vad är då fel med Handelskammarens enkät?

En uppenbar brist är den extremt låga svarsfrekvensen på endast 9,3 procent. Det gör att inga slutsatser alls kan dras av svaren annat än att en handfull människor svarat ”ja” på frågan om de vill ha fler poliser och andra liknande frågor.

Det är för övrigt överraskande att inte alla av de få som tillfrågats har svarat ja på frågan. Folk brukar vilja ha fler poliser, vilket område man än väljer och hur många poliser som än finns där.

Studien är vidare, och det är det mest allvarliga, ett skräckexempel på ”falsk forskning” enligt devisen ”Som man ropar får man svar”.

Här finns endast frågor om fler poliser, fler övervakningskameror och liknande. Åtminstone bland de frågor som redovisats.

Det är visserligen förståeligt om Handelskammaren endast ser till de egna medlemsföretagens intressen i ett kort perspektiv. Det är ju Handelskammaren uppgift att värna företagen.

Men för att förbättra för dem det gäller, de boende i utsatta områden, är det absolut nödvändigt att skapa bra förutsättningar för alla barns uppväxt.

Eller med Raj Chettys egna ord: ”Vi kan lyfta alla människor om alla barn får samma goda uppväxtvillkor”.