ESSÄ. På knarkbaronen Pablo Esco-bars privata paradisö och med yachter fullastade med supermodeller såldes Fyre Festival in som den ultimata festivalupplevelsen.

Besökarna skulle flygas in med privatjet, bo i flådiga strandvillor eller lyxyachter och hänga med influencernas crème de la crème.

Som en målsökande scudmissil tog Fyre sikte på millennialgenerationens kroniska fear of missing out. Det här skulle bli deras Woodstock.

Biljetterna sålde slut inom 48 timmar. Men när besökarna som betalat fantasisummor för strandvillor och gourmetmat anlände, möttes de av ett katastrofområde.

Århundradets fest blev århundradets blåsning och urartade i ett postapokalyptiskt Hungerspelen för rikemansbarn.

Två år senare är icke-festivalen aktuell i inte mindre än två dokumentärer; på Netflix ges Fyre: The greatest party that never happened och på amerikanska streamingtjänsten Hulu visas Fyre Fraud.

Båda avhandlar serie-entreprenören Billy McFarland som snackade till sig den ena miljonen efter den andra för att anordna världens vräkigaste musikfestival på knappt fem månader.

Ibland är det snarare, som Fyre Festival kanske bevisar, ett venndiagram. På många sätt delar kulturproduktionen drag med bedrägeriet, där allt är ett luftslott tills vi tillsammans kan enas om att det inte längre är det

Jimmy Håkansson

Allt enligt devisen ”hur svårt kan det vara?”. ”It’s a great time to be a con man in America.”

Meningen knyter en prydlig rosett runt dokumentären Fyre Fraud.

Men det sammanfattar mer än Fyrefiaskot och McFarlands snickesnack – det sätter fingret på en tid där stora ord kan ta dig hur långt som helst.

Förra året var ett sjuhelvetes år för svindlaren:

• Det var året då Jered Threatin lurade till sig en Europaturné åt metalbandet Threatin. När ingen dök upp på spelningarna började arrangörerna ana oråd. Inte helt ogrundat. Varken rockbandet eller fansen existerade.

• I Tyskland utbröt en jätteskandal när Der Spiegel-reportern Claas Relotius röjdes som notorisk lögnare. Flera av Relotius internationellt prisade reportage bestod av fabulerade citat och påhittade intervjupersoner.

• Samma år sålde Banksy ett av sina mest kända tryck, Girl with balloon, på det anrika auktionshuset Sotheby’s. Omedelbart efter att verket klubbade hem över en miljon pund strimlades trycket av en dokumentförstörare som var inbyggd i tavelramen.

Inte heller här i Sverige är vi förskonade från kulturens skojare.

I år är det tio år sedan Anna Odell klev ut på Liljeholmsbron och lajvade psykos. Dagen efter lät hon meddela att det bara var ett konstprojekt.

”It’s a great time to be a con man in America.”

För att vara krass så har det alltid varit en great time att vara en sol-och-vårare i Amerika.

Böcker som A nation of counterfeiters: Capitalists, con men, and the making of the United States och Fraud: An American history from Barnum to Madoff driver tesen att det enda som skiljer bedragaren från entreprenören är timing.

Att flera av historiens mest storslagna bedrägerier har ägt rum i USA har att göra med pionjärandan, skriver Edward Balleisen i Fraud.

Öppenhet för innovation går hand i hand med öppenhet för kreativt falskspel.

– Är du en sociopat?, frågar intervjuaren Billy McFarland i Fyre Fraud.

Om en sociopats främsta kännetecken är oförmågan att känna empati är bedragarens främsta talang att monetärisera den.

För bluffmakaren är empati inte bara nödvändigt, det är skelettnyckeln som öppnar alla dörrar.

”Ur konstnärens perspektiv är det fråga om att identifiera offret: vem är han, vad vill han ha och hur kan jag spela på begäret för att uppnå vad jag vill ha?”, skriver psykologen Maria Konnikova i The confidence game.

Helt plötsligt står vi där, med byxorna nere på en knarkö i Bahamas och undrar vart fan vår yacht tog vägen

Jimmy Håkansson

En bedragare av Billy McFarlands kaliber övertalar dig inte.

Hen knuffar dig i den riktning du ändå var på väg mot genom att stötta, bekräfta dina övertygelser och mata dina “jag förtjänar det här”-känslor tills du viftar bort alla kritiska tankar som flugor.

Mekanismerna finns redan i oss. Konfirmeringsbias, positivitetseffekt, kognitiv dissonans.

Som Maria Konnikova uttrycker det: ”Vi är, trots allt, de bästa bedragarna av våra egna sinnen.”

”It’s a great time to be a con man.”

Har vår inställning till det förljugna förändrats?

Har vi i vår strävan att störta det etablerade lierat oss med lögnen?

I vår vilja att genomskåda konspirationer istället omfamnat dem?

Antagligen inte. Tiderna förändras, inte vår naivitet.

Det enda som skiljer ormolja från kolloidalt silver är att det ena såldes från en hästvagn och det andra beställs från nätet.

Men kanske har vi blivit snabbare på att förlåta lögnen så länge den – för att använda Billy McFarland-språk – tillför värde.

Efter Okänd Kvinna har Anna Odell byggt sitt konstnärskap på att fabulera fram nya variationer av sin egen identitet.

För att vara krass så har det alltid varit en great time att vara en sol-och-vårare i Amerika

Jimmy Håkansson

I år uppträder Jered Threatin igen på en av klubbarna som han lurade eftersom han, tack vare blåsningen, fått riktiga fans.

Enligt experter har värdet på Banksy-printen som strimlades framför ögonen på flämtande konsthandlare skjutit i höjden.

Och kanske kan den ljugande reportern Claas Relotius ta lärdom av Stephen Glass, den bluffande journalisten som gjorde comeback med en bok om sina lögner.

Någonstans måste vi förlika oss med att visionen och bluffen inte är en dikotomi.

Ibland är det snarare, som Fyre Festival kanske bevisar, ett venndiagram. På många sätt delar kulturproduktionen drag med bedrägeriet, där allt är ett luftslott tills vi tillsammans kan enas om att det inte längre är det.

Det är lätt att skratta åt de snorrika festivalbesökarna i Fyre-dokumentärerna när sanningen går upp för dem.

Men vi är alla lättlurade. Och ju säkrare vi är på vår sak, desto lättare är det att blåsa oss.

Helt plötsligt står vi där, med byxorna nere på en knarkö i Bahamas och undrar vart fan vår yacht tog vägen.