Tänk dig en fabrik där arbetare utsätts för hälsovådliga kemikalier. Tänk dig att många arbetare blir sjuka och sjukskriver sig.

Men efter några veckor säger Försäkringskassan att de sjuka arbetarna inte ska få någon mer sjukpenning eftersom sjukfrånvaron är för hög.

Sjukpenningen dras in och arbetarna, som fortfarande är sjuka, blir nu också fattiga.

Och ingenting har gjorts åt de kemikalier som var orsaken till sjukligheten.

Ungefär så har Försäkringskassans niodagarsmål fungerat, det vill säga det uppdrag från regeringen som ålade Försäkringskassan att försöka pressa ned antalet sjukdagar till i snitt nio dagar per person och år.

Nu, 2019, har niodagarsmålet plötsligt försvunnit. Det är en udda följd av att vi inte hade någon regering när Försäkringskassans regleringsbrev klubbades strax före jul.

Den övergångsministär som då behandlade frågan valde att bara fastställa det grundläggande ramverket för Försäkringskassan i väntan på en ny regering.

Nu har vi en ny regering på plats. Niodagarsmålet kan därmed åter väckas till liv. Men regeringen bör se till att så inte sker.

Visst är det bra att sätta upp mål för att få ned ohälsan. Men niodagarsmålet var svårbedömt, godtyckligt och så rättsosäkert att det inte kunde garantera den likabehandling som är nödvändig inom en rättsstat.

För att sjukfrånvaron ska minska måste vi naturligtvis angripa orsakerna till sjukskrivningen, inte ge Försäkringskassan i uppdrag att helt sonika strypa utbetalningarna av sjukpenning och låtsas att de sjuka inte längre finns.

Att kasta ut de sjuka i fattigdom löser inga problem.

Låt därför niodagarsmålet aldrig mer återkomma.