Nu är det äntligen business as usual i svensk politik. En regering finns på plats och riksdagen kan äntligen börja jobba.

”Isoleringen av SD är en seger” skriver Expos vd Daniel Poohl och det är svårt att inte hålla med om att detta är den viktigaste vinsten med Januariavtalet.

Med den fyrpartiuppgörelse som vi landade i hamnar den politiska ordningen åter i det normala. Det vi är vana vid, där fakta är fakta och där rim och reson är ledord.

Bort från fula metoder, fake news och populistiska lösningar som SD dragit in i svensk politik.

Men när vi nu kommer in i den vardagliga lunken och det börjar kännas som vanligt är det viktigt att inte tappa fokus på Sverigedemokraternas förmåga att agera oväntat och utanför det ordinära.

De har definitivt inte gett upp bara för att en S-MP-regering kommit till stånd och kommer att göra allt för att växa och bli större.

Det som historiskt gjort att Sverigedemokraterna gått bakåt är inte när de drabbats av skandaler. Tvärtom. SD:s väljare visar tydligt att de inte vill ha ett parti som spelar efter etablerade partiers spelregler.

Exempelvis syntes en tydlig dip i popularitet när Jimmie Åkesson 2012 gick ut med att nolltolerans mot rasism ska råda inom SD. Och järnrörsskandaler eller annat har aldrig egentligen hotat partiets existens.

Det politiska landskapet har förändrats drastiskt med Januariuppgörelsen. Den politiska mitten blir nu agendasättande på ett helt nytt sätt.

S och M blir inte samma naturliga motpoler som både allmänhet och media är vana vid.

Och den här förändringen har redan börjat märkas.

När Agenda bjuder in Anders Ygeman för att diskutera Socialdemokraternas så kallade högersväng är det inte en representant för Moderaterna som blir den naturliga debattmotståndaren. I stället bjuds Jimmie Åkesson in.

Och här sker det riktigt obehagliga eftersom SD ju inte är vilket parti som helst.

I programmet görs Jimmie Åkesson till högeropponent till S och får rollen att representera den breda högern. Men förutom den rollen antar Åkesson också arbetarperspektivet och får dessutom in en vass kil från vänster.

I stället för att Socialdemokraterna blir de som säger sig värna arbetarna blir det SD som gör detta. Sverigedemokraterna drar klasskortet, inte S.

Och symptomatiskt nog får de stå oemotsagda.

Trots att SD faktiskt stod bakom den klassblinda och ojämlikhetsskapande M-KD-budgeten som nyss gått igenom.

Sverigedemokraternas klassretorik är genomskinlig och detta måste vi fortsätta genomskåda, trots deras minskade formella inflytande.

Vi får inte tillåta att SD blir den enda oppositionen som räknas.