SSU föll på identitetspolitiken, enligt ungdomsorganisationens egen valutvärdering. Att prata identitetspolitik gav inget gensvar i valrörelsen.

SSU:s upphämtning var visserligen en bragd i sig. När valrörelsen startade angav bara 12 procent av gruppen ”unga” Socialdemokraterna som bästa parti.

Men i valet fick Socialdemokraterna ändå 20 procent av rösterna i samma unga grupp.

Men i en värld där unga kommer ut på en arbetsmarknad där borgerliga partier vill urholka arbetsrätten, försämra anställningsskyddet och lagstadga om sänkta löner för arbetare, varför söker sig inte fler till Socialdemokraterna och engagerar sig i ungdomsförbundet SSU?

Var det verkligen identitetspolitiken som skrämde bort, alltså det svårfångade begrepp som en del definierar som att driva politik utifrån sin egen grupptillhörighet medan andra anser att det är att driva politik utifrån hur individen själv definierar sig.

Ja, till en del har nog utvärderingen rätt. Att, lite hårdraget, debattera enskildheter i frisyr och matpreferenser är kanske inte prio ett för en ung arbetare som vill engagera sig mot samhällets och arbetsplatsernas orättvisor.

Men kanske ligger misstaget inte i att det har varit just identitetspolitik (hur man nu än väljer att definiera ordet) som stod i fokus för SSU, utan att det skymde striden runt arbetarrörelsens grundläggande rättvisefrågor om hur värdet av det vi tillsammans arbetar ihop ska fördelas och vilken välfärd vi ska satsa på.

Den kampen tas varje dag på våra arbetsplatser och den måste Socialdemokratin – och även dess ungdomsförbund – fånga upp, speciellt då SSU också är LO:s ungdomsförbund, även om den rollen alltmer har skjutits i bakgrunden.

Annars finns en stor risk att aktiva unga arbetare i stället kanaliserar sin frustration över orättvisor med att i stället gå till Sverigedemokraterna, inte på grund av att SD formulerar någon bättre förklaring utifrån klass eller rättvisa, utan för att de erbjuder enkla lösningar: invandrare och feminister är roten till allt ont, och djupare analys än så behövs inte för högerns krafter.

SSU:s eftervalsanalys har till stora delar rätt. Socialdemokraterna och SSU måste finna sin historia, sin källa, eller ”känsla” som SSU uttrycker det, inte bara i enskilda sakfrågor utan som tydlig ideologisk linje.

Vidare måste den fackligpolitiska samverkan utvecklas. Lyft åter SSU som LO:s ungdomsförbund. Varför inte redan nu tillsammans med LO och/eller LO-facken se över hur SSU under tiden fram till valet 2022 ska kunna utveckla sin verksamhet för unga i arbete.

Och för all del, överge gärna identitetspolitiken och börja tala mer om LO:s grundbegrepp: klass och kön. Själva begreppet identitetspolitik har ändå blivit synonymt med de tre nationalkonservativa partierna SD, M och KD:s hån mot alla rättvisekrav från utsatta grupper.

Men kasta inte ut babyn med badvattnet. För i det som högern buntar ihop som identitetspolitik finns också den grundläggande uråldriga förutsättningen för arbetarklassens sammanhållning och arbete för en bättre värld, nämligen solidariteten. Och den är omistlig i arbetet för en bättre fördelningspolitik, rättvisa löner och lika behandling.