Långsmala med stora näsor, det är så de ser ut, de tecknade figurer/människor som i Maria och Jan Berglins regi kommenterar vår samtid.

Stort och smått avhandlas, ofta med en rejäl nypa svart humor, och allt det där skapas i en villa i Gävle, arbetsplatsen där de jobbar med att vara roliga.

Serierutorna de producerar hamnar inte sällan på arbetsplatser, sprids på Facebook eller klipps ut och sätts upp på kylskåp och anslagstavlor.

Inför besöket hemma hos Berglins mailar jag och Jan fram och tillbaka. Det märks att han har humor som yrke, det finns en liten knorr på varje mening.

Han vet hur han ska utnyttja ett begränsat skrivutrymme. Jan konstaterar att det går att gå från tågstationen till deras hus på 17 minuter och ger små anvisningar.

Hunden Smockan.

Som ”Vid portalen med vissa naziinfluenser i estetiken svänger du höger” och ”Stort vitt hus. Bråkig terrier. Meddela om du är hundrädd. Han är inte farlig, bara ett as mot gäster. Promenadtiden bygger på förväntad yttertemperatur, lufttryck och din förmodade steglängd”.

Jag svarar att jag är lite hundrädd, men att jag också är tålig och får snabbt en replik från Jan Berglin: ”Inga fobier är oss främmande, du är på säker mark. Vi provar några sekunder och när du vill skickar vi upp honom på rummet att tänka över sina synder”.

Till slut blir det av, efter en av sjukdom inställd intervju med mejl-inledningen ”Hold your horses…” och sedan ett lugnande ”Planen ligger fast. Vi kanske inte är i vår sedvanliga glimrande form, men vi kommer att orka le in i kameran”.

Väl framme är hunden Smockan precis lika galen, fast snäll, som det förvarnades om.

Till slut blir han upplyft till det där rummet på övervåningen.

Vi har inte Twitter och Facebook och det är lika bra. Nu vet vi inte om någon annan redan kommit med samma skämt. Vi chansar på att vi belyser det på vårt sätt

Maria Berglin

I det pyntade och ljusa vardagsrummet – Maria Berglin tycker inte om mörker – blir fotografen och jag bjudna på kaffe och en stund senare mutpaj för klockan säger att det är lunchdags och att sitta där hungriga, det duger inte.

– Korta stunder har vi roligt när vi jobbar. Stunder korta som när Samaringlaset fräser till, när man kläcker något, när man ser något roligt. Sen måste vi jobba med det där, vrida och paketera. Det är inget roligt, då är det bara ett jobb, säger Jan Berglin.

Numera är det fullt fokus på serierutorna. Jan har lämnat läraryrket och lärarhögskolan och Maria hinner inte med att vara konstnär, hennes konstnärskap, hennes målande, gled över i det de gör tillsammans.

Nu har de tre deadlines i veckan, till bland annat Svenska Dagbladet.

Skisser på näsa serieruta.

Världens lyxigaste jobb, det är så de säger, men de lever också med en ständig press. De vill inte riskera att bli halvdana.

– Vi kommer inte ut mycket men vi äter lunch på stan. Tittar på folk, går på affären och tjuvlyssnar. Mest inspiration får vi, löjligt nog, i vissa rondeller i stan. När vi åker bil kommenterar vi allting, det är tur att ingen spelar in oss. Vi är väldigt förtjusta i folks gångstilar. Det är kanske taskigt men roligt, menar Maria Berglin och Jan håller med, bilåkning är bra för idéerna, men matlagning är ännu bättre.

Deras uppgift är att fånga upp det som är i luften, vad det pratas om just nu. De reagerar på det som händer och sätter luppen på allmänmänskliga misstag, alla dumheter som vi människor gör.

– Det är inte alltid jätteroligt, ibland är det mer en kommentar. Vi drar ner brallorna på folk och oss själva. Vi är ju inte de personer som säger de här sakerna i serien, men vi är med som kommentatorer, förklarar Maria Berglin.

Korta stunder har vi roligt när vi jobbar. Stunder korta som när Samaringlaset fräser till, när man kläcker något, när man ser något roligt

Jan Berglin

De är på ständig jakt efter dumheten och deras serier består av mer och mer text, fler tankar och reflektioner.

Mycket för att verkligheten har blivit mer och mer komplex samtidigt som deras syn på samtiden också har blivit mer komplex.

Det kommer de två serieskaparna fram till när de funderar över varför orden har blivit fler i det de gör.

– Egentligen är det önskvärda att med så få ord som möjligt fånga något, säger Jan Berglin.

Snabbheten hos sociala medier skapar problem om man arbetar med samtidssatir, med att klurigt och roligt skämta om aktualiteter.

– Vi har inte Twitter och Facebook och det är lika bra. Nu vet vi inte om någon annan redan kommit med samma skämt. Vi chansar på att vi belyser det på vårt sätt, säger Maria Berglin.

Tecknarpar

• Jan Berglin
Född 24 mars 1960.
Bor i Gävle.

• Maria Berglin
Född 1 juli 1960.
Bor i Gävle.

Tillsammans gör de serien Berglins som bland annat publiceras i Svenska Dagbladet och Kommunalarbetaren.