Kommuner klarar inte sina välfärdsåtaganden, enligt en ny rapport från konjunkturrådet hos SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

En orsak är det vikande skatteunderlaget och att efterfrågan ökar, främst beroende på befolkningsutvecklingen.

Men det finns en annan viktig orsak till att kostnaderna ökar. Det är att riskkapitalbolagens välfärdsföretag trissar upp utbetalningarna för att kunna ta ut större egna vinster.

Och här ser vi en grotesk utveckling.

I Stockholms läns landsting pressade till exempel reformen ”Vårdval Stockholm” upp skatteutgifterna med fyra miljarder kronor på bara några år som en effekt av att LOV, lagen om valfrihetssystem, infördes av Alliansregeringen 2008.

Grundstenen i LOV är den fria etableringsrätten, alltså att kommuner och landsting enligt lag är tvungna att säga ja när ett välfärdsbolag vill starta en ny vårdcentral eller liknande.

Kommunerna tvingas inte bara säga ja till etableringen, de tvingas också betala hela verksamheten, även då det är uppenbart att verksamheten endast skapats för att plocka ut vinst och inte för att fylla något behov.

Motsvarande lagparagrafer, som även de är tvingande, finns i skollagen där kommuner och landsting förbjuds säga nej om något riskkapitalbolag vill öppna en ny skola.

På detta sätt åläggs alltså varje kommun genom tvingande lagstiftning att öka utbetalningarna av skattemedel för att privata välfärdsföretag ska kunna finnas.

Som många debattörer redan har konstaterat är detta system extremt.

Sverige är föga överraskande det enda landet i världen med denna form av lagstiftad fri dragningsrätt på skattemedel, byggt enkom för att välfärdsföretagen ska kunna maximera sina vinster på skattebetalarnas bekostnad.

Nu har alltså denna ordning stadfästs i januariavtalet, den uppgörelse mellan C, L, S och MP som ligger till grund för regeringsbildningen.

Att i en regeringsuppgörelse få på pränt att systemet inte får rubbas måste vara en av nyliberalismens största segrar.

Samtidigt kräver Centern och Liberalerna stora skattesänkningar.

De båda mittenpartierna ställer sig alltså bakom den nyliberala tesen att skattemedel som går direkt till vård, skola och omsorg är av ondo och måste stoppas, medan skattepengar som betalas ut till ägarna av vinstsyftande välfärdsföretag ska uppmuntras och maximeras.

Dessa utbetalningar är ju så viktiga att kommunerna enligt lag tvingas att betala ut dem.

Och då är vi tillbaka i rapporten från SNS Konjunkturråd. Ett antal kommuner har i dag inte råd att tillhandahålla den välfärd som förväntas.

Konjunkturrådet för fram några förslag för att lösa problemet. Bland annat föreslår man att avgifterna för kommunala tjänster kan höjas, att kommunerna bör genomföra effektiviseringar, vilket brukar vara synonymt med att sparka personal.

Man föreslår också några riktade skattehöjningar, att kommuner ska gå samman om en del tjänster eller att helt sonika dra ned på statsbidrag och prioritera annorlunda.

Men ingenstans skrivs det om det självklara: Det enorma slöseri som välfärdsföretagen åsamkar kommunernas ekonomi.

Enligt januariavtalet ska detta alltså inte ens få diskuteras under mandatperioden.

Men en mycket klar majoritet av väljarna/skattebetalarna vill att de skatter vi betalar till välfärden också ska gå till välfärden och inte till privata riskkapitalisters vinster.

Kampen mot plundringen av våra skatter genom vinstsyftande välfärdsbolag måste därför fortsätta och frågan måste om och om igen lyftas i Sveriges riksdag.

Det är ju trots allt väljarnas skatter och välfärd det handlar om.