Med en uppsjö brasklappar har både C, L och V nu beslutat att släppa fram en S-MP-regering med Stefan Löfven som statsminister.

Med alla dessa om och men kan det tyckas som om Stefan Löfven från dag ett tillträder med kniven på strupen. Centern och Liberalerna har ju hotat med att genast fälla regeringen om Löfven inte driver en tillräckligt liberal politik.

Och Vänsterpartiet har hotat fälla regeringen om Löfven inför nya reformer som marknadshyror, att lagvägen tvinga fram förändringar i arbetsrätten mot parternas vilja, eller riva upp gamla överenskommelser.

Men samtidigt vet alla vad som är alternativet, ett extraval eller att låta Sverige styras av uppgörelser mellan Sverigedemokraterna, KD och Moderaterna.

En konservativ era skulle då ta vid, där varken en rättvis fördelningspolitik eller någon liberalism skulle ha någon plats.

De ickekonservativa partiernas chans att driva politik är helt avhängigt av att de nu slutna brasklappsförsedda överenskommelserna verkligen fungerar.
Därför kommer de också att göra det.

Så trots allt, Löfven sitter nog säkrare än vad som i förstone kan tyckas. För villkoren är ju också klara för socialdemokraterna. För att klara de närmaste fyra åren undan ett extra val kommer regeringen att anpassa sig till det begränsade handlingsutrymmet.

Med det sagt finns det fortfarande många stora problem med överenskommelsen mellan C, L, S och MP, främst de hotande nyliberala förslagen som finns med i programmet.

Att genomföra de båda mittenpartiernas önskereformer i uppgörelsen, som så kraftigt ökar klassklyftorna, kan lätt tjäna som grogrund för större högerpopulistiska framgångar i valet 2022.

Det är här vi med stor säkerhet kommer att se en dragkamp under resten av mandatperioden, en politisk kamp om vilka reformer som är nödvändiga för Sverige, men med en ömsesidig vilja att inte förstora dem till symbolfrågor för en raserad regeringsuppgörelse.

Vad händer då med de tre kvarvarande partierna i Sveriges riksdag, SD, M och KD?

Det vi kan konstatera är att denna högerkonstellation blir alltmer sammansvetsad. Det var en tydlig utveckling redan före valet, och den har blivit än tydligare efter valet.

Främst hos Kristdemokraterna har vi sett en klar förskjutning där en allt starkare värdenationalism i dag tar en större plats bredvid partiets traditionella konservatism.

Det hänger nu på Moderaterna om vi över huvud taget ska ha någon traditionell höger kvar i Sverige, eller om även Moderaterna kommer att inordna sig inom nationalkonservatismen.

Moderatledaren Ulf Kristerssons ambivalents är förståelig.

Hans egen karriär är kraftigt ifrågasatt, först förde han Moderaterna till ett dåligt valresultat, därefter misslyckades han med att bli statsminister, och möjligen ser vi ingen tydlig ny riktning för Moderaterna förrän efter ett kommande partiledarbyte.

För Löfven är framtiden mer ljus. Efter att han på fredag väljs till Sveriges statsminister har han en mycket rimlig chans att sitta kvar hela mandatperioden ut.