Nej Vänsterpartiet vill varken vara knähundar eller dörrmattor. Detta blev ytterst tydligt när Jonas Sjöstedt höll en presskonferens tidigare i dag.

I fredags kom så äntligen regeringsfrågan flera steg närmare en lösning. En mittenuppgörelse kom till stånd och Alliansen sprack.

I stället för fokus på småpartierna i mitten riktades strålkastaren om för att hamna på Vänsterpartiet.  Allt kom att handla om den korta formuleringen i uppgörelsen, att Vänsterpartiet på samma villkor som Sverigedemokraterna ska isoleras från det politiska inflytandet.

Jonas Sjöstedts besked tidigare i eftermiddag att han inte kommer stödja en regering som bygger på att Vänsternaktivt hålls utanför, är både sunt och helt naturligt.

Särskilt i ljuset av att Liberalerna och Centerpartiet så hårdnackat hållit fast i sitt närmast heliga mantra att V och SD är lika goda kålsupare. Denna hållning har uppenbart varit viktigare för mittenpartierna än att garantera tillkomsten av en ny regering utan gnissel.

Mittenpartiernas hållning gällande Vänsterpartiet är helt grundlös, men bygger på rädslan att inte vara konsekventa i det som lovats tidigare, att undvika svekdebatter.

Både Björklund och Lööf har ända sedan valårets början upprepat att V och SD är partier de aldrig någonsin skulle ge inflytande. Mycket prestige har funnits i att hålla den linjen.

För mycket prestige, ser vi nu. För den här hårdnackade hållningen från deras håll gör att varken L eller C får sista ordet, utan i stället just V.

Att fokus nu hamnar på att hitta en lösning för att på något sätt inkludera Vänsterpartiet är kanske den bäst tänkbara avslutningen på den utdragna regeringsfrågan.

Stefan Löfven gick redan på valkvällen ut med att blockpolitiken är död. Händer räcktes ut åt mitten och i backspegeln var det en väldigt smart strategi.

Att det i dag finns en S-/MP-uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna hade inte blivit verklighet om Socialdemokraterna samtidigt hade propsat på att gå vänsterut.

Och det intressanta är att Vänsterpartiets roll nu gör att blockpolitiken räddas från graven.

Ingenting talar nämligen emot att S och V inte kan komma tillräckligt mycket överens för att Jonas Sjöstedt ska släppa fram Löfven som statsminister.

Och vid ett scenario där Vänsterpartiet trots allt får någon form av inflytande framåt, kan vänsterpolitiken i bred bemärkelse nå framgångar.

Faktum är att både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kan komma att vinna på detta på sikt. Vänsterpartiet eftersom de får en tydlig oppositions- och opinionsroll gentemot en mittenregering.

Och Socialdemokraterna när partiet i hela dess bredd kan utvecklas, också inkluderat partiets vänsterkant.

Stefan Löfven har gjort en maratonbragd genom de förhandlingar som lett fram till dagens läge.

Nu gäller det att in i det sista hålla tungan rätt i mun, att göra Jonas Sjöstedt tillräckligt nöjd och ta de sista skälvande stegen över mållinjen.