Ålfisket under lupp – vem bär ansvaret för minskat bestånd?

Fiskmåsarna skriker högljutt av upphetsning när Mats Andersson skopar upp sillen från botten av båten och slänger tillbaka den i vattnet.

De sillar som inte hamnar i måsarnas magar flyter stillsamt mot botten där de bildar en silverskimrande matta.

Efter vad som känns som flera ton sill skymtas äntligen anledningen till fiskarnas mödosamma bärgning av den jättelika fiskeredskapet homman från botten.

Ålar. Långa, svarta och slemmiga vrider de sig fram och tillbaka för att undkomma fiskarnas grepp.

Vissa har lyckats krångla sig ur nätet och gömt sig under en åra eller en plastback. Men förgäves.

Med van hand kastar medhjälparen Thomas Henrysson den ena efter den andra i en stor nätkasse där de genast börjar att utstöta missnöjda smackande ljud.

Det är i slutet av ålfiskesäsongen som avslutas sista oktober för Mats Svensson på den skånska Ålakusten, sträckan mellan Åhus och Stenshuvud.

En ålfiskare får disponera maximalt 90 dagar fritt över året med undantag för november–januari då ålen är fredad.

Majoriteten av all ål som tas upp är mellan 12 och 15 år och på väg tillbaka till Sargassohavet där de föddes för att leka och sedan dö.

Årets fiskesäsong har enligt Mats Svensson varit oerhört lyckad, något han tror beror på sommaren och höstens varma väder.

– Många ålar väljer nog att vandra ut nu på grund av gynnsamma förhållanden. Det kommer troligtvis bli sämre nästa år.

Då syftar han inte bara på ålarnas vandring. Som en av drygt hundra svenska ålfiskare tillhör han en utdöende art.

Sedan 1960-talet har det europeiska ålbeståndet minskat med 95 procent, vilket lett till att allt fler fiskare har fått överge sin sysselsättning. Anledningen till minskningen har länge ansetts vara överfiske.

– Det senaste året har fyra ålfiskare slutat så nu är vi bara sex kvar här på Ålakusten, säger Mats Svensson som fiskat ål sedan år 2000.

Beståndsminskningen har också lett till att Sverige 2007 förbjöd ålfiske på Västkusten samt bara gav etablerade yrkesfiskare dispens att fortsätta.

Följden blev att familjer som hade varit ålfiskare i generationer inte fick tillstånd att föra traditionen vidare.

…de hänvisar ju till miljödomar från början av 1900-talet. Så de följer kraven, men frågan är hur kraven ser ut

Ty när den etablerade ålfiskaren inte vill eller kan mer får verksamheten inte lämnas över till nästa generation utan måste läggas ner.

Som en sista spik i kistan för fiskarna valde svenska WWF att uppmana folk att sluta äta ål – en ansträngning som verkar ha gett resultat.

I 2018 års ålundersökning där WWF har ringt upp 273 fiskbutiker, restauranger, livsmedelskedjor, grossister och rederier i Sverige visade det sig att antalet fiskaffärer som säljer ål hade minskat från 90 till 67 procent jämfört med 2016.

På senare år har det dock framkommit att det kanske inte bara är fiskarna som ligger bakom minskningen av ål.

Forskning visar på flera faktorer så som föroreningar och klimatförändringen, men framför allt har det visat sig att vattenkraftverk effektivt tar livet av hundratusentals ålar.

Dels fastnar de stora ålarna i turbinerna, dels klarar de små ålarna inte att ta sig upp för fisktrapporna och fastnar.

Enligt det internationella havsforskningsrådet ICES dör runt 150 ton ål i de svenska vattenkraftverken varje år jämfört med drygt 250 ton som fiskarna tar upp. Detta har inte undgått Mats Svensson.

– Problemet med kraftverken går ju att åtgärda – om man hade velat. Men de hänvisar ju till miljödomar från början av 1900-talet. Så de följer kraven, men frågan är hur kraven ser ut, säger Mats Svensson.

Karin Glaumann på WWF är dock inte övertygad om att vattenkraften skulle vara den största boven.

– Fisket är värst. Förra året landades 244 ton ål i det svenska kommersiella fisket och utöver det förekommer ett omfattande tjuvfiske. 2017 rapporterades till exempel 163 fall av misstänkt tjuvfiske av Havs- och vattenmyndigheten, säger hon.

Oavsett vad som har störst inverkan på beståndet har många energibolag tagit till sig av kritiken de har fått.

Johan Tielman är miljöchef för vattenkraftsverksamheten på energikoncernen Uniper.

Det senaste året har fyra ålfiskare slutat så nu är vi bara sex kvar här på Ålakusten

Han berättar att de tillsammans med andra stora svenska vattenkraftverksbolag samt Hav- och vattenmyndigheten deltar i initiativet Krafttag ål vilket innebär att de utvecklar metoder för att underlätta ålens vandring och överlevnad. Ett exempel är utsättning av fångstburar.

– Vi har tagit fram en fysisk anordning som fångar upp ålen när de kommer till kraftverken och hindrar dem från att hamna i turbinerna. När de hamnat i anordningen tar vi upp dem och flyttar dem nedströms, säger han.

Han berättar att andra vattenkraftverk har andra lösningar. Till exempel använder sig vissa av dem av yrkesfiskare som fångar ålen och sedan säljer den till kraftbolagen som därefter släpper ut dem nedströms.

Kostnaderna delas upp efter hur stor påverkan på ålen varje kraftverk har. Fångstburarna och yrkesfiskarna sammanlagt brukar rädda 15 000-17 000 ålar per år.

Bolagen i Krafttag ål har även åtagit sig att sätta ut ålyngel i åar och sjöar.

– Vi har ett ansvar för miljön i våra vattendrag och för att begränsa den påverkan vi har. Sen är ju vattenkraften oerhört viktig för elförsörjningen och det finns avvägningar man måste göra vad gäller miljökrav och tillgång till elproduktion.

Efter drygt en timme på havet baxas båten och ålarna upp på stranden. Vågen stannar på 30 kilo – inte rekord, men ändå ett okej dagsverke.

Trots motgångar i form av vattenkraftverk, restriktioner och generationsförbud är Mats Svensson ändå hyfsat hoppfull inför framtiden.

Förutsatt att det inte blir ett totalförbud mot fiske av vuxna ålar, något EU röstade om senast 2017. Då var Sverige de enda som röstade för.

– Håller man uppe ett par år kommer kulturen att försvinna helt. Folk måste ju börja göra annat för att försörja sig vilket innebär att ingen kommer att vilja eller kunna gå tillbaka. Vi måste ha ett levande fiske annars dör traditionen ut.

Det skulle även vara förödande för honom som i princip har vigt sitt liv åt ålfiske och paradoxalt nog ålens bevarande.

Redan på 1990-talet startade han exempelvis Ålakademin för att värna om ålen och bevara den för eftervärlden.

Han försöker även få Ålakusten skyddad som ett immateriellt världsarv, vilket innebär att både tradition och kultur skyddas av Unesco.

Fisket är värst

Mats Svensson anser dock att den allra viktigaste faktorn för att nå framgång i frågan om ålfiskets vara eller inte vara är att flytta fokus från enskilda fiskare till ålens och fiskets betydelse för Östersjön.

– Det är svårt att få människor att engagera sig i några fiskares öde. Därför måste vi prata om vattnet i allmänhet. Östersjön och ålen måste upp på en högre nivå. Alla måste samverka för att rädda ålen och ålkulturen.