Jan Björklund (L) var naturligtvis gruvligt besviken när Annie Lööf (C) utan att i förväg varsko honom förklarade att hon avbrutit förhandlingarna med Socialdemokraterna.

Nu skulle hon i stället släppa fram Sverigedemokraterna till inflytande genom budgetomröstningen.

För plötsligt var det inget problem att gynna nationalkonservativt inflytande över nationen, åtminstone inte jämfört med att släppa fram ett socialdemokratiskt inflytande, något som hon nu skvätte oerhörda mängder förakt över.

Annie Lööfs utspel gjorde att även Liberalerna tvingades överge tanken om ett samarbete med Socialdemokraterna.

Utan Centern skulle de ändå inte kunna få någon riksdagsmajoritet. I stället flöt de interna motsättningarna som redan fanns inom Liberalerna upp till ytan.

I dag vill sex länsförbund att Liberalerna helt enkelt ska släppa fram Sverigedemokraterna.

Jan Björklund själv, som nyligen vann en partiledarstrid över den mer socialliberalt inriktade Birgitta Ohlsson, har dock så mycket socialliberalism i sig att han med alla medel nu försöker rädda de ynka rester som finns kvar av den liberala andan i partiet.

Men partiet skulle åka ur riksdagen om det var val i dag, visar opinionsundersökningar. Och talet om en socialt ansvarsfull liberalism som reser en mur mot rasism och åsiktsförtryck hörs allt svagare.

Det är snart bara i liberal media som debatten fortgår. Dagens Nyheters ledarsida och chefredaktör står fast vid ett åsiktsfrihetens och antifascismens liberala manifest.

Men i de partier som kallar sig liberala, Centern och Liberalerna, för samma ideal en tynande tillvaro.

Kvar på den politiska arenan finns därmed ett konservativt block av SD, M och KD, ett Centerparti som ställt sig klart till höger om Moderaterna på den politiska skalan är det gäller lagstiftning på arbetsmarknaden och ett Liberalerna som för en tynande tillvaro och kanske till och med försvinner ur riksdagen till nästa val.

Så vart tar då socialliberalismen vägen i Sverige?

Den riktning som skapades av den forna partiledaren Bertil Ohlin i dåvarande Folkpartiet, en liberalism som enades med Socialdemokratin i synen på allmän välfärd för alla, en sjukvård utifrån behov och inte utifrån plånbok, en tankens frihet för alla, för samer och judar, minoriteter och majoriteter, utan rasistisk styrning och utan nationalistiska uppföranderegler?

Vart har den liberalism tagit vägen som samtidigt med dessa sociala grundstenar värjde sig mot stora statliga kollektiva lösningar och förlitade sig på fria företag? Som ansåg att privat företagsamhet och omtanke om medellösa gick att kombinera?

Jo, dessa socialliberalismens tankegångar återfinns i dag faktiskt främst hos Socialdemokraterna.

Mittenpartiernas socialliberalism är på väg mot sin död. Men återuppstår inom Socialdemokratin.

Även om debattens vågor nu går höga inom partiet när det gäller hur långt de privata inslagen ska få komma i välfärdsmaskineriet har den liberala hybridernas grundtanke att kombinera nöjda företagsägare med nöjda arbetare i dag sitt starkaste fäste hos just Socialdemokratin.

Men kommer då socialdemokraternas vänsterfalang att fortsätta åse när Socialdemokraterna vidgar sin politiska bas till att omfatta den socialliberalism som kastats ut från det borgerliga blocket?

En kvalificerad gissning är att de faktiskt kommer att göra det, åtminstone framför alternativet att splittra partiet. Förskjutningen inom Socialdemokratin har redan pågått en längre tid.

Klassiskt liberala tankegångar har sedan länge letat sig in med en större acceptans för privatiseringar. Det har länge knorrats inom socialdemokratins vänsterled för dessa eftergifter men någon splittring har vi inte sett. För klassisk vänsterpolitik kommer Vänsterpartiet i stället att bli det mer naturliga valet.

Just nu gör Allianspartierna visserligen sitt bästa för att klassa Vänsterpartiet som ett extremistparti för att skyla över det faktum att de själva ger regeringsmakt åt extremistpartiet Sverigedemokraterna, men synar vi på allvar Vänsterpartiets politik liknar den mest klassisk socialdemokrati från 1980-talet.

Den politiska kartan ritas om. Mitten i svensk politik är inte längre liberalismen, den politiska mitten är den företagskontrollerade, arbetarföraktande nyliberalismen inom Centern.

Liberalismens ideal har tagits över av Socialdemokraterna och på vänsterkanten står ett allt mer isolerat vänsterparti.

På den högra sidan trängs i stället två konservativa och ett nationalkonservativt parti där partiledaren förra året i Almedalen höll ett flammande försvarstal för korporativismen, där det inte ska finnas höger eller vänster, där alla ska samlas bakom nationen.

Det ligger på de två före detta liberala partiernas, Centerns och Liberalernas, ansvar att avgöra om detta blir vår framtid eller inte.