En reformerad föräldraförsäkring har diskuterats livligt under hösten men endast de borgerliga partierna har kommit med förslag.

Utifrån ett vänsterperspektiv blir det dock allt viktigare att ge egna svar på hur ett framtida föräldraskap kan gå ihop med ett fungerande arbetsliv, både ur ett klass- och genusperspektiv.

Lisa Magnusson skriver på DN:s ledare i helgen om föräldraförsäkringen som hon menar att vänstern försvarar ”med näbbar och klor”.

Detta stämmer inte. Det hon däremot har rätt i är att vänstern varit ovanligt tysta i en fråga som borde ligga oss allra varmast om hjärtat.

För föräldraförsäkringen av i dag slår alldeles för skevt mot lågavlönade kvinnor för att den ska accepteras som den är.

I den politiska stiltje som pågått sedan valet har föräldraförsäkringen i princip varit det enda sakpolitiska ämnet som diskuterats.

Och förslagen har kommit från Liberalernas och Moderaternas ungdomsförbund, flankerade av ultraliberala tankesmedjan Timbro.

Vänstern har i stället varit knäpptysta. Och en tystnad kan faktiskt tolkas som det Lisa Magnusson beskriver, att vänstern vill behålla det som det är.

Arbetarrörelsen har sedan historiens början centrerat kring sysselsättning, bra jobb, skäliga löner och villkor.

Fackföreningar med arbetsrättsliga krav växte fram samtidigt som den politiska grenen verkade för förändringar på samhällsnivå.

Men arbetarrörelsen har aldrig haft arbete som egensyfte. Visionen har i stället varit frihet och bra liv. Att jobba har varit vägen till målet. Att kunna försörja en familj och ha tid med barn är i stället en viktig del av målsättningen.

I dagens system betalar Försäkringskassan ut stöd till nyblivna föräldrar 390 dagar med 80 procent av förälderns inkomst.

Man behöver inte vara mattesnille för att se hur ojämlikt föräldrapenningen slår där höginkomsttagare kan få 29 000 kronor i månaden medan en som tjänar upp till 15 000 kronor i månaden endast får ersättning enligt garantinivån och ska klara sig på 7 500 kronor före skatt vid fullt uttag.

Lägg sedan till att många höginkomsttagare får en föräldralön med tio procent av lönen som påslag.

Ytterligare 90 dagar tillkommer på 180 kronor per dag. De sistnämnda dagarna ger så små intäkter att dessa ofta ratas.

Av höginkomsttagare för att de knappt gör någon skillnad i plånboken och lika gärna kan avstås. Låginkomsttagare väljer i stället att börja jobba igen så snart som möjligt.

Som synes finns en tydlig klasskillnad. Föräldrar med garantinivåinkomster kan knappast laborera med antalet dagar att ta ut per vecka, något som höginkomsttagare ofta gör för att förlänga ledigheten.

Och det finns en tydlig genusskillnad. Bland kvinnor har mer än var femte nybliven mamma en föräldrapenning på grundnivå jämfört med en av tolv pappor enligt Försäkringskassans statistik.

Målet kan inte vara att dikteras efter högerns infall och ge avkall på de principer som historiskt varit – och fortfarande bör vara drivande.

Arbetarrörelsen måste hålla fast vid ledstjärnan om kollektiva reformer för individens frihet.

När högern vill begränsa och förkorta barnledigheten måste det finnas ett motstånd. Det behövs progressiva alternativ, som är förenliga med jämställdhetsmål, klassutjämning och barnets rätt till sina föräldrar.

Nu krävs ett vänstersvar för bästa möjliga förutsättningar till föräldraskap. Ett svar utifrån vår egen agenda – inte Timbros.