Julen står inför dörren och nu drar julhandeln igång på allvar.

I år väntas den uppgå till astronomiska 79,7 miljarder kronor.

Julen är barnens högtid brukar det heta och försäljningen under december månad står för en fjärdedel av hela årets leksaksförsäljning.

Svenska barn har aldrig haft så många leksaker som nu. Enligt en avhandling äger varje barn i snitt 536 leksaker.

Över tid har det ökat enormt. För hundra år sedan ägde ett genomsnittligt barn fem saker att leka med.

Men sannolikt är att antalet leksaker lika ojämlikt fördelade mellan fattiga och rika familjer som övriga resurser i samhället.

Julklappar är en viktig del av julen. I Svensk handels rapport om julhandeln 2017 svarade en tredjedel att klappar under granen är ett måste.

Men långt ifrån alla har råd att fira jul och väldigt många har inga pengar över till klappar. 16 procent av svenskarna lever i relativ fattigdom, vilket innebär att de har en månadsinkomst på under 10 000 kronor.

I den ekonomin finns inget utrymme alls för julklappar. De 8 000 kronor som Svensk Handel räknar med att julen kostar per individ är mer av en hägring för de här familjerna.

Alla känner väl till Astrid Lindgrens berättelse om när Emil i Lönneberga olovligt bjuder in socknens fattighjon för att kalasa på Katthultsfamiljens julmat.

Åtminstone en gång fick de fattiga äta sig mätta. En fin berättelse från en annan tid, men som delvis speglar vår egen.

För visst är det extra besvärligt att tvingas tänka på samhällets utstötta och fattiga i juletider? När det kristliga budskapet om kärlek och givmildhet är ledorden.

Så var det på 1800-talet och så är  det i dag. Initiativ för att bidra med ”julkassar” till fattiga familjer har blivit allt vanligare.

Intresseorganisationer och föreningar delar ut julmat eller klappar som doneras av givare och som kan ansökas om bland fattiga familjer.

Välgörenhet, att vilja göra väl, har blommat upp som svar på den ökande fattigdomen i Sverige.

Men att utgå ifrån enskilda individers goda vilja att hjälpa är inte rätt lösning. Den är godtycklig och kan när som helst dras undan. De fattiga blir inte mindre fattiga.

Ojämlikheten blir nog aldrig så tydlig i vårt land som under julen. Och visst är det bra att fattigdomen för en gång skull synliggörs.

Att medelklassen förbarmar sig och vill göra gott. Men varför glöms det bort så fort de rika tröttnat på ris a la maltan på annandag jul?

Fattigdomens måste synliggöras och erkännas som det utbredda problem det är också andra tider på året.

Det är ju högst verkligt för de hundratusentals svenskar som befinner sig i fattigdom här och nu.

Alla de som inte vet om de kan betala hyran, som inte kan köpa nya vinterskor till barnen när de gamla vuxits ur eller som måste avstå från att gå till tandläkaren i år igen.

Att bekämpa fattigdomen måste bli ett tydligt politiskt mål, precis som det så självklart var när välfärdsstaten växte fram.

En sådan politisk reform kan väl bli årets julklapp?