För ungefär sex år sedan fick jag ett samtal från ett dolt nummer.

Jag svarade inte. Jag känner alltid ett visst obehag inför för att prata i telefon, framförallt om jag inte på förväg vet med vem eller om vad.

Någon minut senare lyssnade jag av mitt mobilsvar.

Det var från Arbetet. Eller LO-Tidningen som den hette då. De undrade om jag ville bli krönikör.

Jag visste inte vad en ska svara på en sådan fråga. Framförallt inte om en, som jag, inte alls är krönikör, utan sjuksköterska.

Men jag tänkte att jag skulle ångra mig om jag inte ringde upp och svarade ja.

Och nästan aldrig har jag ångrat mig.

I stället har jag fått tillträde till en helt fantastisk värld. Och till ett utrymme än större än vad mina texter på den här sidan varit.

Jag har, mycket tack vare Arbetet, fått skriva texter på andra plattformar, gått skrivarkurser, blivit inbjuden till politiska samtal och publicerats i en antologi.

Ibland har jag funderat på när jag ska bli påkommen. När någon ska upptäcka att jag faktiskt inte alls är krönikör, utan en vanlig vårdanställd.

Men varken mitt eller ditt ansvar att stå upp för människovärdet upphör nu. I varje sjukhuskorridor, på varje gata, på bussen i rusningstrafik och i lunchrummet står vi fortfarande sida vid sida

Torun Carrfors

Ibland har jag svettats över deadlinestress och tomma Word-dokument mellan nattskift i sjukhuskorridorer.

Ibland har jag varit livrädd för hur mina texter ska tas emot. Men oftast har jag faktiskt älskat att få dela orden med er.

För ingen av mina texter hade spelat någon roll om det inte vore för er som läst dem.

Uppmuntrat mig. Ifrågasatt mina tankar. Delat dem.

I sex år har jag fått tänka högt (eller i alla fall i tryckt text) om vårdpolitik, kvinnors löner, aborträtt, människovärde och pensionssystem.

Skrivit om mina kollegors vardag. Drömt om ett ekonomiskt system som omfördelar. Spridit vidare berättelser om segrar i slaget om kvinnors kroppar – i El Salvador, Portugal och på Irland.

Önskar en regering som ber oss hålla samman, i stället för att ställa oss emot varandra.

I orden ligger makt. Vem som får formulera dem spelar roll.

I vilket syfte berättelsernas berättas. För vem de skrivs. Om vi beskrivs som tillgångar eller bördor.

Om vi beskrivs som jämlika, eller med olika typer av värde. Om våra berättelser ens berättas.

Jag har, mycket tack vare Arbetet, fått skriva texter på andra plattformar, gått skrivarkurser, blivit inbjuden till politiska samtal och publicerats i en antologi

Torun Carrfors

Under åren jag skrivit har språket i samhället förändrats. Har orden förskjutits. Har människovärdet omförhandlats.

Jag har försökt skriva om det. Försökt förstå hur det är möjligt. Försökt vara motvikt.

Det här blir min allra sista text. I alla fall för nu. I alla fall här.

Men varken mitt eller ditt ansvar att stå upp för människovärdet upphör nu. I varje sjukhuskorridor, på varje gata, på bussen i rusningstrafik och i lunchrummet står vi fortfarande sida vid sida.

Ifrågasätter vi fortsatt dem som menar att kvinnors låga löner går att försvara eller bortförklara.

Menar vi att rätten till vård aldrig kan handla om vilka papper eller ekonomiska tillgångar, utan endast om vilket behov en har.

Kräver vi att barn ska få fortsätta vara barn och familjer ska få återförenas, oavsett varifrån de kommer.

Vi lovar varandra det.