KULTURREPLIK. Tidigare i veckan beskrev Jimmy Håkansson i Arbetet Kultur crowdfundingens möjlighet att ersätta statliga kulturstöd.

Håkanssons text lyfter en intressant aspekt när det gäller läsares inflytande över Gräsrotsfinansiering och vad det egentligen innebär för oss som konsumenter och kulturskapare. Men den har sina problem.

Att kulturen ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar” är borttaget sedan länge i Sveriges kulturpolitik. Dagens kulturarbetare är alltså helt satta i kommersialismens klor och tvingas agera därefter. Vi kan tycka vad vi vill om det men så ser det ut.

Vill man ge ut kulturpolitiskt spetsiga publikationer finns det tre vägar att gå som jag ser det

  1. Kulturstöd från stat, region och kommun.
  2. Eget kapital / rik släkting / rik familj.
  3. Gräsrotsfinansiering som Kickstarter eller liknande.

Allt offentligt kulturstöd kräver att du är professionellt verksam, har givit ut något tidigare, har en akademisk utbildning och så vidare. Dessutom ska din utgivningsidé pressas in i NPM-mallar och uppställda kriterier. Dessa ska sedan godkännas av andra akademiskt skolade tjänstepersoner.

Den här vägen till utgivning är alltså tämligen utestängande för flera kreatörer och riskerar att leda till nepotism. Samtidigt som samtliga inblandade går omkring och sjunger hyllningskörer till Max Webers professionella byråkrati.

Här blir frågor som kvalité absolut aktuellt. Men man måste komma ihåg att detta kvalitetsbegrepp är ytterst färgat av utbildnings- och klassbakgrund. Så ser den utsållningsmekanik vi i praktiken valt att styra efter när det gäller utdelning av offentliga medel ut.

Det demokratiska underskott det innebär för samhället att skapa kultur med egna medel eller med hjälp av rika släktingar förutsätter jag att alla förstår. Här ligger också synen på att kultur ska bära sig själv. Och det är ju helt rätt om man ser till nuvarande skrivningar i kulturpolitiken.

Men det faller om man bara skrapar en aning på ytan: Allt som oftast är denna kulturfinansiering endast ett sätt att förverkliga över- och medelklassens egna självbilder, med ett ekonomiskt kapital som ofta inte ens tillhör dem själva.

Förlagsbranschen är i kris och de där spetsiga produktionerna köps endast av en liten skara människor.

Spetsiga produktioner bär sig alltså inte ekonomiskt men kan absolut ge kreatören gott rykte. Något som senare kan omvandlas till offentliga kulturstöd enligt första punktens rådande struktur.

Gräsrotsfinansiering å sin sida filar ner dessa strukturer och lägger makten där den hör hemma – hos kreatören. Närheten till ”Stöttaren” – begreppet Kund känns märklig i sammanhanget då de som stödjer produkter via denna kanal än så länge knappast är den utpräglade Ullaredsbesökaren – innebär att kostnader kan täckas och att utgivning ens kan bli aktuell.

För att göra en pistaschnöt av en höna så kan man alltså säga att ”Varje kulturproduktion hittar sin flock” genom gräsrotsfinansiering. Och det finns en omstörtande demokratisk tanke bakom det.

En medelväg i detta är att frigöra offentliga medel till gräsrotfinansieringsplattformarna. Detta gjordes bland annat genom den svenska plattformen CrowdCulture.

Håkanssons text blir på så vis istället en attack på det enda verktyg som kan leda till ett utjämnande av vilka röster som ges utrymme

Mattias Dristig

Tyvärr är denna tämligen oanvändarvänlig och har inte hängt med i de krav man kan ställa på en seriös finansieringsplattform 2018.

Men. Fördelen med ”friare stöd” är att hänsyn tas till att kulturarbetare inte per automatik måste ha en viss bakgrund och kunskap för att navigera rätt i de offentliga stödsystemens NPM-djungel.

Det leder till en mer vitalare kulturproduktion där fler får tillgång till de offentliga medlen som finns att tillgå.

Att utelämna den struktur och kulturpolitik som råder ger en synnerligen ensidig bild av Gräsrotsfinansierings baksidor och tvingar oss att ställa frågan om vår nuvarande kulturpolitik ens kan klassas som vidare demokratisk.

Håkanssons text blir på så vis istället en attack på det enda verktyg som kan leda till ett utjämnande av vilka röster som ges utrymme.

Den kulturpolitik som ligger är i grunden borgerlig. Så länge det är den som gäller är Gräsrotsfinansiering den enda väg underklassen kan välja för att ens ha chans att ge ut sina kulturproduktioner utan det ekonomiska- och akademiska kapital det annars kräver.

Mattias Dristig är kulturskapare på egna företaget Vildhallon samt fd kulturbyråkrat