Kakel-kross-försök och utsträckt hand över blockgränsen i all ära.

Men det är varken Kristersson eller Löfven som har avgörandet i sin hand om hur nästa svenska regering kommer att se ut. Det är fortfarande Centern och Liberalerna.

Efter fyra veckors meningslösa sonderingar borde det därför vara dags att äntligen komma till skott i grundfrågan: Vad vill Centern och Liberalerna?

Vill de släppa fram en borgerlig regering som regerar med stöd av SD eller vill de pröva med en blocköverskridande lösning.

Det var den enda relevanta frågan när mandatfördelningen var klar. Och det är den enda relevant frågan även nu.

Så kan vi någon gång få ett svar.

Den här ledartexten är alltså i princip densamma som Arbetets ledarsida skrev efter att mandatfördelningen just hade blivit klar.

Centern och Liberalerna fick makt att avgöra. Men fortfarande efter fyra veckors sonderingar vägrar de göra det. Man kan fråga sig varför.

Det enklaste svaret är att de båda mittenpartierna vet att de kommer att bryta ett löfte, vilken linje de än väljer.

Annie Lööfs första absoluta löfte var att aldrig stödja en regering som är beroende av SD.

Detta löfte bryter hon i varje konstellation som inbegriper andra partier än Socialdemokraterna, utom om Centern skulle få för sig att bli ett stödparti åt en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, vilket får anses som högst osannolikt.

Observera att samma behov av SD-stöd också gäller för det senaste populära förslaget inom borgerligheten, det som även Jan Björklund propagerade för på måndagen: att skapa en regering som består av Alliansen och Miljöpartiet.

Det blir visserligen många partier i en sådan regering – men de har ändå ingen majoritet i riksdagen.

Utan SD:s aktiva hjälpt blir det alltså ingen sådan regering heller. Så om en Alliansen-MP-regering ska bli verklighet måste Annie Lööf och Jan Björklund även här bryta sitt löfte om att hålla SD utanför.

Men om SD verkligen hålls utanför och det i stället blir en blocköverskridande konstellation bryts i stället löfte nummer två av de två mittenpartierna: Alliansen gick ju till val på att avsätta Stefan Löfven och ta över med Kristersson som Sveriges statsminister.

Att avsätta Löfven var lätt att göra med SD:s hjälp. Men sedan slog den stora frossan och handlingsförlamningen till hos Centern och Liberalerna.

Kanske förväntade sig de två mittenpartierna att folk genast skulle glömma vad de hade lovat, alltså de två löften som inte går att förena.

Så kort minne kan dock ingen människa ha. Men möjligtvis tänjer mittenpartierna på gränserna och står fast vid sin handlingsförlamning ytterligare en tid, så länge talmannen tillåter, bara för att ge människor tid att glömma.

Efter sådär ytterligare 6 – 8 veckors regeringskaos kanske de har lyckats skapa en så stark sonderingströtthet hos svenska folket att ingen längre orkar bry sig om vad de en gång lovade.

Och då blir det naturligtvis lättare att baxa igenom ett löftesbrott.

Och de båda mittenpartiledarna kan då med stort allvar och med ringar under ögonen, och Jan Björklund kanske med ännu lite mer skäggstubb än vanligt, tillsammans säga att de stridit och stridit men faktiskt måste ge upp ett av sina löften för att över huvud taget ta ansvar för att Sverige verkligen får en regering.

Nu ska talman Andreas Norlén redan i dag tisdagen inleda samtal med fyra olika konstellationer av möjliga regeringar.

De gruppsamtal han vill ha med partiledarna är utifrån följande grupperingar:

  1. En stor samlingsregering
  2. En mittenregering med S, MP, C och L
  3. En regering med Alliansen och MP
  4. En ren Alliansregering med M plus eventuellt något eller några av de övriga Allianspartierna

Vi får se hur lång tid det kommer att pågå.

Men trots talman Andreas Norléns stora ambitioner har i grunden ingenting ändrats eller kommer att ändras i några förutsättningar, hur många samtal som än förs.

Och ingen regering kommer någonsin att väljas förrän detta enda sker: Centern och Liberalerna måste välja, SD eller S.