Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Jag var inte förstavalet att författa den här krönikan. Inte ens andravalet.

Den förste tillfrågade var orolig att misstas för en ”god feministkille” som försöker plocka poäng på att droppa självbelåtna självklarheter.

Den andre kände att det skulle utgöra ”kulturell appropriering” att som man ens ta sig an ämnet.

”Minerad mark”, sa en tredje kollega när jag berättade att frågan gått vidare till mig.

Men jag hade skrivit om mens tidigare, under gymnasietiden. Tjejerna i min klass hade motionerat till ungdomens riksdag.

De var radikalfeminister och krävde gratis mensskydd för alla kvinnor.

Själv tyckte jag att radikalfeminister i huvudsak verkade vara villaungar från Äppelviken och ville hellre se en högre grad av skatteprogressivitet generellt.

Baserat på mig själv och den manliga delen av min umgängeskrets är kunskapsunderskottet när det kommer till mens ganska omfattande

Ivar Andersen

Jag ville provocera och började skriva en följetong i skoltidningen. Den hette ”Arvsyndens döttrar” och handlade om ett radikalfeministiskt punkband som bara spelade när medlemmarna hade mens.

Klasskamraterna fnös och en uppburen ledarskribent på DN berömde. Mitt tonårsjag tog bägge delar som intäkt för att han hade rätt.

När jag tänker tillbaka är det inte främst tjafset som slår mig, det var mest bara just tjafs, utan i stället att den där episoden var enda gången under min skolgång som mens diskuterades i klassrummet.

Aldrig under sexualkunskapen. Inte ett ord under historielektionerna.

När vi skulle skriva biologiarbete fick vi välja mellan nervsystemet, blodomloppet och matsmältningen. Mens hastades professionellt men pliktskyldigt igenom.

För att jag arbetar i länder där mensrelaterade tabun sabbar flickors och kvinnors livsmöjligheter i industriell skala

Ivar Andersen

Baserat på mig själv och den manliga delen av min umgängeskrets är kunskapsunderskottet när det kommer till mens ganska omfattande.

Det besvärar mig av flera skäl.

För att ingen snubbe någonsin, om mina framtida barn blir döttrar, får säga ”har du mens eller” till dem.

För att jag arbetar i länder där mensrelaterade tabun sabbar flickors och kvinnors livsmöjligheter i industriell skala.

Och för att det får mig att känna mig som en idiot. Jag har fyra systrar men inte en aning om jag borde ha gjort någonting annorlunda under vår uppväxt.

Jag skrev aldrig klart den där följetongen. Vill minnas att skoltidningen lades ner.

Lika bra, berättelsen hade aldrig någon poäng bortom den inledande provokationen.

Men om jag någonsin skulle färdigställa den har jag i dag en alternativ handling.

Texten skulle driva tesen att någonting som påverkar halva befolkningen på goda grunder kan anses angå alla.

Och att det trots allt var ganska tufft av en grupp tonårstjejer att lyfta det när skolan helt duckade för frågan.