För tre år sedan greps den svenske bokförläggaren Gui Minhai under en vistelse i Thailand.

Han fördes till Kina, där han fortfarande hålls i fängsligt förvar. När Kina fått kritik för hans gripande har de svarat genom att smutskasta honom.

Dessutom har de gjort ”stor” propaganda av att ett kinesiskt par avvisades från ett hotell i Stockholm, som de vägrade lämna trots att det var fullbelagt.

En parodisk film av en skrikande och gråtande kvinna delades flitigt i Kina, där myndigheterna anklagade Sverige för att minsann inte respektera de mänskliga rättigheterna.

Eller underförstått: kritisera oss inte, för då anklagar vi er för att vara lika goda kålsupare.

Händelsen speglar en obehaglig trend. Världens stora diktaturer verkar numera strunta i nationsgränserna. De tycks göra lite som de vill.

I Storbritannien förgiftas före detta ryska spioner. I Turkiet försvinner en känd oppositionell journalist.

I Spanien grips en svensk-turkisk författare på order av den turkiska regeringen.

Så vad händer när rätten att organisera sig eller rätten att förhandla kollektivt sätts ännu mer under press?

Jesper Bengtsson

Länge hade vi i Sverige och västvärlden en bild av att vi skulle kunna ”sätta press” på diktaturer och auktoritära regimer runtom i världen.

Genom att hota med bojkott, eller genom politiska påtryckningar.

I dag är det på väg att bli precis tvärtom. Det är diktaturerna som sätter press på demokratierna.

Kinas enorma ekonomiska framgångar har gjort det möjligt. Det är inte längre de som är beroende av oss, det är vi som behöver deras investeringar, tillverkningsindustri och export.

Hittills har de mest synliga exemplen handlat om politiska frågor. Kritiker mot kommunistregimen i Kina eller Putins styre i Ryssland har blivit utsatta.

Men vad händer den dagen Kina kräver att Sverige ska tillåta kinesiska företag att strunta i de fackliga rättigheterna även när de är verksamma i Sverige? Så länge reaktionen styr även i USA finns ingen hjälp att få där.

Så vad händer när rätten att organisera sig eller rätten att förhandla kollektivt sätts ännu mer under press?

Det finns egentligen bara ett svar på det: Om det händer måste facket vara redo.

Och för att undvika att utmaningen kommer måste facket organisera sig ännu mer globalt. Ta kampen nu, innan vågen kommer.

För vad den här utvecklingen visar mer än något annat är att vi lever i en värld som blir allt mer gränslös, och när utmaningarna blir mer lika måste även det internationella samarbetet bli det.

Stefan Löfvens Global Deal, att få företag och stater att skaka hand med facket även globalt, var ett viktigt steg.

Men det måste följas upp.

Efter valet sade Löfven: sörj inte, organisera er. Det gäller ännu tydligare på internationell nivå.