Fallet Saga Berlin – en historia om repression

Fallet Saga Berlin har engagerat. Terrordådet på Drottninggatan krossade hennes vardag, gav permanenta hjärnskador.

Parallellt med att hon inledde den långa vägen tillbaka pågick en juridisk process där hon själv stod åtalad för grov skadegörelse.

Under onsdagen den 24 oktober dömdes hon att betala 280 860 plus ränta för det graffitiinfluerade konstprojektet i Hägersten.

Två dagar tidigare hade hon fått veta att skadeståndet för Drottninggatan skulle frysa inne.

Det är en nästan perfekt tragedi. En berättelse om hur livets villkor kan förändras i ett slag – från konstkarriär och Grammisnominering till trauma och rehabilitering – där straffnivåerna väcker frågor om vilket samhälle vi har.

Det är gripande. Och relevant att berätta om.

Frågan är vad som händer med unga som sökt sig till en subkultur där det olagliga ses som en sport, och som plötsligt har skulder de aldrig kommer att kunna betala

Men faktum är att Berlin hade ställts inför rätta även om hon inte fallit offer för terrordådet.

Och att det även då hade funnits anledning att diskutera skadeståndets storlek.

Graffiti är inte vilket uttryck som helst. Och grov skadegörelse är inte vilken brottsrubricering som helst.
Graffitin hämtar – både som protestmedium och egoistisk tävling i att ta plats – sin sprängkraft och lockelse i att den är olovlig.

Och just därför har den som få andra subkulturer kunnat fylla funktionen av ”god fiende”.

Varje samhälle har ett behov av goda fiender – alltså hot som konstrueras för att legitimera en viss agenda.

Det kan vara missbrukare, fotbollshuliganer, rejvare eller militanta veganer.

Men frågan är om något annat fenomen spelat denna roll längre och mer effektivt än graffitin.

Rejvkulturen krackelerade under trycket, de militanta veganerna växte upp. Men graffitikulturen har fortsatt locka generation efter generation unga.

En gång i tiden, på det fjärran 1980-talet, betraktade samhället de svenska graffitipionjärerna med försiktig nyfikenhet.

Att unga bejakade en kreativ yttring tillmättes ett värde, även om det redan då var förbjudet att egenmäktigt färglägga tunnelbanor och gångtunnlar.

Om någon dömdes var rubriceringen oftast åverkan, närmast att betrakta som en smäll på fingrarna i jämförelse med grov skadegörelse.

Så sent som 1994 kom graffiti längst ned på listan när Stockholm genomförde en medborgarenkät om vad gatu- och fastighetskontoret skulle satsa sina resurser på.

Sedan dess har en bred skara aktörer lagt stor möda på att etablera ett narrativ där graffiti inte bara är olagligt, utan också farligt och hotfullt.

Det sägs ofta att den svenska repressionen mot graffiti började med Kjell Hultman, SL:s tidigare trygghetschef som inspirerad av nolltoleransen i New York byggde upp en parapolisiär styrka för att långt bortom lagens gränser kartlägga och trakassera graffitimålare.

Hultman dömdes sedermera till fängelse för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman.

Men hans idéer hade – trots avsaknad av vetenskapligt stöd – slagit rot.

2004 inskränktes grundlagen för att ge polisen rätt att preventivt visitera misstänkta klottrare.

När jag 2005 intervjuade Dan Östman, chef för stockholmspolisens klotterkommission, kopplade han graffiti till rån och sexualbrott.

2006 talade Stockholms dåvarande kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) om en ”autostrada” från graffiti till stölder och narkotikabrottslighet.

Allt detta har avfärdats av kriminologer, som i stället varnat för att förklara krig mot en ungdomskultur.

Men forskningen lyckades inte göra sig hörd i den officiella diskursen kring graffiti. Samhället hade bestämt sig. Svaret var hårdare tag.

Frågan om varför denna linje så kraftigt kom att dominera graffitidebatten behandlas av konstvetaren Jacob Kimvall i boken Noll tolerans.

Det är initierad och stundtals obehaglig läsning.

Den politiska nolltoleransens födelse sammanföll med framväxten av en nyliberal förvaltningsmodell där snart nog alla kommunala tjänster skulle upphandlas.

Graffiti är inte vilket uttryck som helst. Och grov skadegörelse är inte vilken brottsrubricering som helst

Detta omfamnades av alltifrån väktarbolag till saneringsföretag: ”Utan marknadens kommersiella stöd hade nolltolerans varit en metod i mängden som utvärderats – och sedan utvecklats eller förkastats.”

Dessa vinstdrivande företag tillhör i dag de starkaste förespråkarna för fortsatt nolltolerans, och fortsätter sprida tveksamma påståenden om hur graffitin förgiftar samhällskroppen och förleder ungdomen.

Aremo, som sanerade simbassängen i Hägersten, har själv dragit sitt strå till stacken.

På sin hemsida beklagar företaget uppmjukningar av Stockholms alltjämt hårda klotterpolitik.

Liksom länkar till appar där invånare kan anmäla skadegörelse och begära att staden sanerar, vilket förstås innebär mer pengar till Aremo.

Den strängare synen har lett till högre skadestånd. Saneringsföretag har kapitaliserat där de har kunnat.

Frågan är vad som händer med unga som sökt sig till en subkultur där det olagliga ses som en sport, och som plötsligt har skulder de aldrig kommer att kunna betala.

Polis och politiker hävdar att graffiti är en inkörsport till grövre brottslighet. Är det i själva verket så att det är brottsbekämpningen som är inkörsporten?

Berlin är inte typisk för de som fälls för grov skadegörelse.

De konstnärliga ambitionerna i kombination med personödet har gett stor uppmärksamhet, en stödkampanj har i skrivande stund samlat in två tredjedelar av skadeståndet.

Om det finns någon vinnare i denna historia är det Stockholms stad. När Berlin genomförde sitt konstprojekt var simbassängen redan nedklottrad

Berlins verk är inte heller typisk graffiti. Redan hennes avsikt att själv sanera simbassängen hade diskvalificerat det från subkulturell tävlan och verket bör snarast kategoriseras som en kärleksfull lek med hiphopens grafiska form.

Men bilden av graffiti är redan stadfäst. Retoriken och straffsatserna redan uppskruvade.

Politiseringen har kodifierats juridiskt och Södertörns tingsrätt hade behövt gå emot decennier av praxis för att döma annorlunda.

Fallet Saga Berlin är en berättelse om repression, om hur olika intressen förenas för att legitimera den och om vilka konsekvenser detta kan få för den enskilde.

Om det finns någon vinnare i denna historia är det Stockholms stad. När Berlin genomförde sitt konstprojekt var simbassängen redan nedklottrad. Staden har återställt den till betydligt finare skick och låtit en privatperson ta notan.

Rätten är fullt införstådd med detta, och ger grönt ljus med motiveringen att Berlin har ”solidariserat sig med tidigare skadevållare och därigenom också blivit solidariskt delaktig i skyldigheten att ersätta hela skadan”.

Ett resonemang som hade gått att problematisera. Även om den dömda inte varit ett terroroffer.