Tio arbetare har dött i arbetsplatsolyckor inom loppet av bara två veckor.

Tio personer. Tio arbetare med familjer, vänner, barn och föräldrar. Det är helt oacceptabelt. Det hade kunnat undvikas med en annan syn på arbetsmiljö och arbetares villkor.

Att dödsolyckorna år efter år fortsatt ligger på en hög nivå är något vi aldrig ska vänja oss vid. De går att förebygga, vilket LO-facken kämpat för i decennier.

När IF Metall och Byggnads under ett flertal år har presenterat sina gedigna genomgångar av döden på jobbet, har de också klart kunnat redovisa att dödsolyckor ofta har sin grund i en allmänt osäker arbetsmiljö, bristande rutiner, fler osäkra underentreprenörer, ändrade arbetsförhållanden och pressade tidsramar.

Där finns orsaker, och om vi verkligen vill se en minskning av dödsolyckorna måste vi på detta sätt identifiera och angripa orsakerna.

Sedan många år arbetar LO och de utsatta förbunden IF Metall och Byggnads för en nolltolerans mot dödsolyckor.

Men inte ens detta självklara ställningstagande har varit okontroversiellt.

Ingen värnar naturligtvis döden på jobbet, men många politiker och arbetsgivare har hellre velat tala om en ”nollvision” mot dödsolyckor.

Men ordet ”vision” leder fel. En vision är något att gömma sig bakom och som kan lyftas fram som ett framtida obestämbart slutmål.

Det andas passivitet.

Passivitet var också det som präglade den tidigare Alliansregeringens rent destruktiva agerande när det gäller dödsolyckor på jobbet.

Och passivitet var också det som präglade den tidigare Alliansregeringens rent destruktiva agerande när det gäller dödsolyckor på jobbet. Redan 2007, under Alliansens första år vid makten, lade den borgerliga regeringen ned Arbetslivsinstitutet och skar ned Arbetsmiljöverkets inspektörer med drygt en fjärdedel.

Det andas inte bara passivitet. Det andas en ovilja mot ökad säkerheten och går stick i stäv med både nationella och internationella lagar och regler.

Redan 1944 skrev FN:s arbetsmarknadsorgan ILO in konventionen att ingen arbetare får ses som en vara, i det som kom att kallas Philadelphia-deklaration.

Varje individ som ger sig in på en arbetsplats för att utföra sitt jobb ska ses som en person vars liv och säkerhet är överordnat all övrig aktivitet på arbetsplatsen.

Det är hög tid att leva upp till ILO:s konvention. Arbetare är ingen förbrukningsartikel. Ett liv är ingen insatsvara för att generera vinst.

Vem är det då som måste agera, förutom att värna skyddsombudens arbete ute på våra arbetsplatser?

Det politiska ansvaret är tungt då politiska beslut sätter ramarna. Efter Alliansens haveri runt arbetarskyddet har en del nya åtgärder presenterats. Arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons program för bättre arbetsmiljö som presenterades i början av 2016 är lovande även om framtiden för programmet är oklart i ljuset av den osäkra regeringsbildningen. Huvudentreprenörens utökade ansvar för löneutbetalningarna hos underleverantörerna är vidare en reform som även kommer att inverka på arbetsmiljön.

Men vilka politiska beslut som än tas måste vi dock bevara fokus på arbetsgivaren. Här ligger huvudansvaret, ett ansvar som varje arbetsgivare är skyldig att ta. Eller som Arbetsmiljöverket skriver:

”Det är arbetsgivarens ansvar att arbeta för en bra arbetsmiljö och för att ingen ska behöva bli sjuk eller skada sig på grund av jobbet. Med hjälp av ett systematiskt arbetsmiljöarbete ska arbetsgivare tillsammans med skyddsombud och övriga arbetstagare bland annat undersöka arbetsmiljön, bedöma riskerna för att någon kan komma till skada, åtgärda det som behöver åtgärdas och följa upp att åtgärderna gett avsedd effekt.”

Det är klara ord och det är ord som skulle få effekt om de följdes i varje given situation. Dessa ord borde sättas upp på varje arbetsplats runt om i Sverige.