Det långa socialdemokratiska maktinnehavet under främst 1900-talet fick en rad negativa konsekvenser för demokratin.

Dels behandlade S det offentliga Sverige som sin egen domän och politiserade förment neutrala verksamheter.

Dels fick hangarounds, som Harry Schein och Ebbe Carlsson, privilegier.

Och dels förhöll sig resten av Sverige till Socialdemokraterna som makten med stort M.

Det gäller exempelvis tjänstemännens och akademikernas fackförbund, kulturlivet, biståndsvärlden, myndigheter och olika delar av civilsamhället.

Under alliansregeringen 2006–2014 ändrades detta något, dock utan att försvinna helt och hållet.

Den senaste tiden har vi sett flera exempel på detta beteendes återkomst och det verkar som att en rad instanser har fallit in i de gamla hjulspåren.

När Dan Eliasson, tidigare statssekreterare (S), i egenskap av myndighetschef offentligt uttryckte partipolitiska synpunkter ställde sig justitieminister Morgan Johansson bakom honom.

Den socialdemokrati som sitter i väggarna på så många platser runt om i landet är på väg att vädras ut. Stäng inte fönstren

Fredrik Segerfeldt

Det mest uppmärksammade fallet är naturligtvis det famösa uppropet på UD, i vilket 261 opolitiska tjänstemän uttryckte oro över valresultatet och vilken politik de kan tänkas behöva hjälpa till att driva framöver.

Bland undertecknarna återfinns ett antal personer som trots sina opolitiska jobb har nära band till Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen.

Inom den senare återfinns liknande tendenser. Att LO:s ledning samarbetar med S trots att endast en minoritet (41 procent) av medlemmarna röstar på partiet är naturligtvis ytterst problematiskt.

Denna fråga har diskuterats länge och det är upp till en privat intresseorganisation att agera hur den vill.

Problemet borde i stället lösas genom att LO, så länge de öppna partipolitiska banden behålls, tas ifrån de privilegier som staten gett organisationen och dess medlemsförbund, som administrationen av den primärt skattefinansierade a-kassan.

Mer iögonenfallande är TCO:s agerande. En majoritet av medlemmarna i det på pappret partipolitiskt neutrala fackförbundet lade sina röster på partier till höger om mitten.

52 procent röstade på antingen ett av allianspartierna eller på SD, det vill säga mot S-MP-regeringen och dess stödparti V.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet under främst 1900-talet fick en rad negativa konsekvenser för demokratin

Fredrik Segerfeldt

Ändå tycker ordföranden, Eva Nordmark, att hon ska gå ut och skriva en debattartikel och förespråka precis den linje som Socialdemokraterna driver, det vill säga en blocköverskridande regering som ”kan möta Sveriges utmaningar”.

Frågan är vilket mandat Nordmark, som tidigare var riksdagsledamot för S, har för sina partipolitiska synpunkter.

Ett exempel på hur Socialdemokraterna själva agerar i denna anda är att regeringen under FN:s högnivåvecka i slutet av september inte låtsades om att den samtidigt höll på att röstas bort av riksdagen.

I stället för att tala om för omvärlden att den var en expeditionsministär betedde sig företrädarna som om de hade ett fortsatt politiskt mandat.

Man körde helt enkelt på som om valet inte hade ägt rum.

Det är dags för vårt lands offentlighet att inse att solen inte kretsar kring Sveriges socialdemokratiska arbetarparti.

Ett antal partipolitiskt neutrala instanser måste upphöra med att agera stödtrupper till S, särskilt i diskussionerna om hur den framtida regeringen ska se ut.

Makten kommer inte för alltid att finnas i arbetarrörelsen, Alliansregeringen 2006-2014 var inte något undantag som bekräftar regeln.

För i en demokrati förlorar man ibland och då är det någon annan som får bestämma.

Den socialdemokrati som sitter i väggarna på så många platser runt om i landet är på väg att vädras ut. Stäng inte fönstren.