Berättelser om det nya USA

FILMRECENSION. Det är snart två år sedan Trump chockade media, det politiska etablissemanget och inte minst sig själv genom att gå segrande ur det amerikanska presidentvalet.

Två filmer har nyligen gått upp på biograferna här i USA.

De berättar två mycket olika historier om den process som ledde till det märkligt avslagna segertalet, där Trump höll ett av sina improviserade, numera nästan kännetecknande, svammeltal.

Det är en av få scener som återkommer i båda filmerna.

I Fahrenheit 11/9 försöker Michael Moore förklara varför USA gav nycklarna till Vita Huset till en despot, som möjligtvis gav sig in i politiken för att han ville ha bättre betalt än Gwen Stefani för sina medverkanden i en populär dokusåpa.

Detta berättas med Moores vanliga blandning av humor, konfrontation, ilska och hårt dragna vinklar. Och kanske lite mer sorg än vanligt?

Moore återvänder än en gång till sin hemstad Flint, där det som var miserabelt har blivit etter värre.

Michigans guvernör Rick Snyder kom till makten genom att tala om delstaten som ett företag och sina väljare som kunder.

Bara ett par år senare lyckades han genomföra en politisk kupp som gav staten Michigan möjlighet till en sorts tvångsförvaltning av ekonomiskt svaga områden.

Och genom en plan som skulle spara Flint dollarmiljoner drogs vattennätet om.

Fyra år senare är vattnet i Flint fortfarande otjänligt, med livsfarliga blynivåer och utbrott av legionärssjuka och lunginflammation.

Moore målar skickligt bilden av Snyders urholkande av lokal demokrati som ett pilotprojekt av vad som skulle bli Trumps Amerika.

Svagare blir det när han försöker klämma in samband till skolmassakern i Parkland med efterföljande rörelse.

Det finns en berättelse där, men det är otydligt hur den hör ihop med resten av filmen.

Det är nästan så att man väntar sig ett Scooby-Doo-slut där någon rycker masken av Gud, och så var det Karl Rove hela tiden

Moore har också svårt att släppa de gimmicks som en gång byggde hans karriär.

Men show-ögonblicken, de politiska spratten med den obligatoriska scenen där regissören körs bort av säkerhetsvakter, har för länge sedan blivit en rutin.

Här blir de en distraktion från en berättelse som engagerar utan trams.

Med statistik om vad amerikaner tycker i olika sakfrågor försöker Moore leda i bevis att USA i själva verket är ett land som tror på socialdemokrati.

Det är en smittande idé, men det återstår att se om det går att omsätta i politik i ett land som är lika förlamat av republikanernas hänsynslöshet som av oppositionens tandlöshet.

Moore håller med och håller både demokrater och liberala medier lika ansvariga som regeringspartiet med tillhörande kanaler.

I en nyckelscen förklarar historikern Timothy Snyder att demokrati, för Amerika, är en ambition snarare än ett statiskt tillstånd.

Det är kanske en banal insikt men den öppnar för en förståelse av brösttonerna som präglat den amerikanska självbilden långt innan Trump.

”We are the greatest democracy on earth”, som det brukar heta här. Något som man sällan hör någon säga i faktiska demokratier.

Den andra filmen, The Trump Prophecy skräder dock inte orden. Här räcker det inte med det världsliga.

Gud och hans änglar är alla med i den amerikanska politiska processen.

Det hela inleds med en liten dokumentär om inspelningen där regissörer och producenter förklarar hur de vill att filmen ska tolkas. Efter att handlingen har förklarats till döds börjar så till slut filmen.

The Trump Prophecy är historien om brandmannen Mark Taylor som drabbas av posttraumatiskt stressyndrom.

Läkarna försöker med mediciner men hans demoniska drömmar är meddelanden från högre makter och inget som lite prozac råder bot på.

Till slut lyckas han besegra sin demon och belönas med insikter om framtiden, och specifikt om presidentvalet.

Gud berättar helt enkelt vem det är som ska göra Amerika great igen.

Så småningom börjar Mark Taylor teckna ner sina Trump-profetior. När han visar sin läkare anteckningarna ber denne att få visa dem för sin fru.

Hon är tydligen väldigt bra på att bedöma om kommunikation med högre makter är äkta eller inte och känner direkt att dagböckerna har ”sanningens rytm”.

Filmen har däremot ingen rytm alls. Den haltar sig fram genom studentikost överpeppade kameravinklar och alldeles för långa trubbiga scener.

De berättar två mycket olika historier om den process som ledde till det märkligt avslagna segertalet, där Trump höll ett av sina improviserade, numera nästan kännetecknande, svammeltal

Som. Etablerar. Handlingen. Det flyter inte, minst sagt. Det förblir oklart exakt varför Gud har dragit på sig Make America great again-hatten.

En återkommande vinkel är att Trump ska bli för USA vad Netanyahu har varit för Israel. Kontextuellt framgår det att detta är att förstå som positivt.

Det är en fruktansvärt dålig film, men helhetsupplevelsen berättar något om USA.

De evangelikala rörelserna är starka politiska krafter här, och på visningen är både huvudfilm, trailers och reklamfilmer riktade till de invigda.

Det är filmer om hjältemodiga amerikanska soldater bland muslimska kulisser, reklam för böcker om kristen nationalism och återkommande uppmaningar om att be för Amerika.

Det liknar den tv som står på i bakgrunden i filmdystopier som Robocop eller The Purge, men helt utan någon glimt i ögat.

Filmen avslutas med en serie sammanklippta intervjuer med olika högerkristna personligheter som sitter på sina gods och pratar om ödmjukhet utan någon som helst känsla för ironi.

Gud, som de talar om oavbrutet, har inte mycket gemensamt med den kristna guden, känd från bestellern Bibeln.

Gud vill ha ett militärt starkt Amerika, Gud vill att Trump ska vinna, Gud vill att den amerikanska ekonomin ska grönska.

Det är nästan så att man väntar sig ett Scooby-Doo-slut där någon rycker masken av Gud, och så var det Karl Rove hela tiden.

I stället slutar det med att vi går hem. Filmen har sedan länge tagit slut, men det ändlösa tjattret om rättfärdiga krig och helig kapitalism upphör inte för det.