Klockan är sju på morgonen när 24-åriga Lovisa Uddmäre och 30-åriga Caroline Livesey låser upp stallet och börjar sin arbetsdag.

En häst gnäggar till och det rör sig oroligt i de 40 boxarna när höet delas ut.

Caroline Livesey och Lovisa Uddmäre tillhör personalgruppen på sex anställda.

Att ha stalltjänst på förmiddagen ingår i det rullande veckoschemat som varvas med kvällspass som ridlärare.

Så snart hästarna ätit upp leds de ut i hagarna, en efter en. Lovisa Uddmäre öppnar elstängslet, vänder hästen mot sig innan hon tar av grimman.

Lovisa Uddmäre och Caroline Livesey på Sollentuna ridskola.

600 kilo muskelmassa ruskar på sig, svänger om och tar några galoppsteg mot hästarna längre in i hagen.

– Flocken och flykten styr hästens instinkter. Vi som handskas med dem måste alltid ligga ett steg före och kunna förutse situationer. Det vill säga hålla hundra procent kontroll på situationen och på så sätt jobba riskförebyggande, säger Caroline Livesey på väg med snabba steg över stallbacken.

Hon svänger in i stallet där Lovisa Uddmäre börjat mocka boxarna.

Innan stallet byggdes om för två år sedan var det slitet och tungjobbat. Hästarna stod på rad i spiltor och det fanns alltid en risk för sparkar.

Tunga skottkärror fyllda med gödsel balanserades upp för en brant ramp och tömdes.

– Så här lätt går det nu, säger Lovisa Uddmäre och lyfter upp en lucka i golvet där hon tömmer skottkärran.

Både två har jobbat med stallsysslor sedan de var små. Sopat stallgångar och dragit höbalar, snubblat runt i leriga hagar och fyllt iskalla vattenkar.

De är kort sagt vana att slita och jobba hårt.

— Man tyckte att det hörde till, förklarar Lovisa Uddmäre.

Lättviktsgrepar, lättviktskärror, pallyftar, och sopmaskin är inte något de har efterfrågat, inte heller den bättre belysningen eller ventilationen som drar ut damm och boss.

Caroline Livesey har jobbat i stall sedan hon var liten, och är van vid hårt arbete. Idag är hon anställd med reglerad arbetstid och avtalsenlig lön. Foto: Henrik Montgomery/TT Bild

Men nu när det finns där känns det väldigt rätt.

– Jag gillar gummimattan i stallgångarna som gjort det så mycket tystare när hästarna leds in och ut.

Nya arbetsmetoder till trots, förmiddagen är tidspressad. Alla boxar ska mockas, stallgångarna sopas och alla krubbor ska fyllas med kraftfoder innan de kan ta en förmiddagsrast.

Caroline Liveseys arbetsdag slutar klockan tolv i dag. Båda har egen häst och har lagt in ett ridpass på lunchen.

Lovisa Uddmäres kvällspass som ridlärare börjar klockan tre och hon hinner med två nybörjargrupper innan hon slutar fem. Då kanske hon åker hem.

– Man är van att vara i stallet dygnet runt, året runt, veckans alla dagar. Som tonåring jobbade jag 13-timmars pass varje helg och hade inte ens tid att äta, berättar Lovisa Uddmäre.

Nu är Lovisa och Caroline anställda med reglerad arbetstid som följer arbetstidslagen, de får kollektivavtalsenlig lön, betald semester och pensionspoäng. En milsvidds skillnad.

Lovisa Uddmäre suckar och himlar med ögonen när hon tänker tillbaka.

Lovisa Uddmäre tömmer gödselkärran i ett hål i golvet i stället för att som tidigare behöva balansera kärran uppför en ramp.

– Ansvaret för 40 hästar när man är 13 år. Det hände att jag skadade mig, men ingen följde upp det. Mentaliteten var sån.

Trampad på foten, brutna fingrar och tår, en lårmuskel som blivit hård och stel efter en spark.

Båda kan räkna upp blessyrer och skador som de tagit som en självklar del av hästlivet ofta utan att anmäla.

Men inställningen till vad man ska klara av börjar förändras.

– Som ledare pratar vi mycket om attityder med eleverna. Att motverka mobbing både bland personal och elever ingår som en självklar del i arbetet på ridskolan, säger Lovisa Uddmäre.

Metoo-frågan har däremot aldrig diskuterats i stallet. Lovisa tror att sexuella trakasserier inom hästvärlden hänger ihop med hur stämningen var tidigare.

– Elitism och hierarkier, folk var i beroendeställning och det festades en del under tävlingar på elitnivå.

Vardagslivet som anställd på en ridskola är något annat, menar de.

I ett ljust och stort kontorsrum sitter stallets ridskolechef Eva Bengtsson Lundh.

Det är många i min generation som faktiskt är rätt så slitna, vi jobbade hårt i stallen, hade taskiga scheman och man släpade allting för hand

Eva Bengtsson Lundh

Ridskolan hon driver blev förra året utsedd av Svenska Ridsportförbundet till Sveriges bästa utifrån ett personalperspektiv och hon är just nu en eftersökt föreläsare på många ledarutbildningar.

Hon haltar lätt när hon reser sig upp och tar i hand.

– Det är många i min generation som faktiskt är rätt så slitna, vi jobbade hårt i stallen, hade taskiga scheman och man släpade allting för hand. Det är mot den bakgrunden jag har sett till att få in alla förbättringar när stallet renoverades.

Eva Bengtsson Lundh har varit anställd på Sollentuna ridskola i 32 år. De senaste tio som chef.

Tiden som en av de anställda bär hon med sig, har den som en referenspunkt när hon planerar verksamheten.

– Tidigare kunde man få frågan jaha du är ridlärare, men vad jobbar du med? För mig har det varit viktigt att de unga ridlärarna inte ska behöva känna så, utan veta att de har ett riktigt jobb, oavsett hur mycket de älskar hästarna och hästlivet. För man ska kunna leva också.

Sollentuna ridskola

• Sollentuna kommun äger anläggningen och har satsat 27 miljoner på renovering med en rad arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

• Ridklubben omsätter 6 miljoner per år. Styrelsen är arbetsgivare.

• 19 personer på lönelistan med anställningsavtal. Sex ridlärare, en vaktmästare, extrapersonal som jobbarhelger, stallvärdar från 15 år.

• Anställda får arbetskläder i form av ridbyxor, ridstövlar, hjälm, arbetsskor och kläder.

• Friskvårdsbidrag på 2 000 per år. Samt ett bidrag för träning med häst på 5 000 per år. Anställda får ha egen häst i personalboxar.

• 43 hästar varav 37 är ridskolans.

• Sex ridgrupper varje dag med 12 elever i varje. 40 grupper per vecka. 500 inskrivna elever.