Även i landstingsvalen gick de rödgröna bakåt. Norrbotten, Dalarna och Blekinge går nu mot maktskifte och i fler landsting än tidigare har Alliansen majoritet.

Oavsett hur den kommande regeringen ser ut kan dessa maktskiften ge ännu större skillnader i vården.

Alliansens politik med det vackert klingande namnet ”vårdval”, det vill säga fri etableringsrätt och ökade privatiseringar, har i län efter län lett till en ökad koncentration av vårdresurser till invånare och områden som redan har stora resurser.

Som flera utvärderingar har visat leder det i andra änden till en utarmning för de medborgare som har mindre resurser, främst för LO-anslutna arbetare.

Logiken är enkel. Systemet med vårdval och fri etableringsrätt för privata vårdföretag leder till att vårdresurser koncentreras till enkla snabbt åtgärdade åkommor eftersom dessa enkla sjukfall ger vårdföretagen störst vinst.

En förkyld patient på Östermalm som snabbt kan behandlas är lönsam för de privata vårdföretagen.

Att ta emot en multisjuk patient från Husby vars hela arbetssituation måste analyseras ger lägre timpenning.

Och eftersom vårdföretagen lyder under samma krav på vinstmaximering som övrig privat sektor, ratas svårare sjukfall till förmån för lättare.

Och vården drivs allt längre från den tidigare givna devisen för skattefinansierad svensk sjukvård: Att vård ska ges efter behov.

När nu fler landsting blir Alliansstyrda finns en uppenbar risk att samma tummande med grundprincipen om vård efter behov kommer att införas på fler orter när den skattefinansierade vården förvandlas till en inkomstkälla för privata vårdföretag.

Flera Alliansstyrda landsting har redan förklarat att de vill utöka vårdvalet till att finnas inom fler områden.

Under de fyra årsom gått sedan Alliansregeringen förlorade makten har den rödgröna regeringen inte heller lyckats förbättra vården tillräckligt för LO-anslutna.

Dels har Socialdemokraterna inte velat driva den nödvändiga begränsningen av vinstuttag från skattefinansierad verksamhet lika skarpt när det gäller vården som när det gäller skolan, dels har de förslag som ändå tagits fram effektivt stoppats i riksdagen av Alliansen och Sverigedemokraterna.

Och den rödgröna regeringens förslag 2016 att i stället föreslå en omfattande minskning av dagens 21 landsting/regioner till endast sex jämnstarka regioner för att uppnå en mer rättvis fördelning av resurserna stoppades sedan regeringen inte fått den breda uppslutning man hoppats på.

Socialdemokraternas förslag som lades strax före valet var dock utmärkt.

Regioner och landsting lovades tre extra miljarder kronor till vården, där en tredjedel av pengarna var villkorade.

Respektive landsting skulle bli tvunget att presentera och följa en godkänd plan för att korta vårdköerna för att få dessa extra pengar.

Tyvärr är detta förslag med stor säkerhet redan historia i och med valresultatet och självklart borde den rödgröna regeringen ha agerat betydligt hårdare och betydligt tidigare för att stoppa landstingens politik för ojämlik vård.

Ett visst utrymme för hyfsade riktlinjer om snabb och lika vård kan visserligen finnas även hos en regering som i bästa fall består av rödgröna partier och mitten.

Men med fler Alliansstyrda landsting måste huvudlinjen för en kommande regering bli att betydligt tydligare än tidigare kräva att skattefinansierad vård ska ges efter behov och inte efter bostadsort eller inkomst.

Även med enny regering måste vi alltså kräva att den fria etableringsrätten läggs ned, i annat fall finns nu fler landsting som kommer att utnyttja dessa lagar för att skapa högsta möjliga vinst åt vårdföretagen i stället för att skapa vård efter behov.