Förklaringen till de populistiska partiernas framgång sägs finnas i den så kallade GAL-TAN-skalan.

Medan den klassiska höger-vänsterkonflikten inom politiken främst handlar om resursfördelning, som skatter, sjukförsäkring och liknande, baseras GAL-TAN-skalan på värderingar. GAL står för grönt, alternativt och libertariansk, det vill säga individuell självständighet.

TAN står för traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Och populistiska partier anses ha lyckats dra till sig väljare som värnar traditioner och nationalism, de som inte gillar ”alternativa” livsstilar eller andra kulturer, oavsett om de står för en höger- eller vänsterorienterad syn på resursfördelning.

Men är det verkligen så?

Flera gånger tidigare har det gjorts försök att dödförklara höger-vänsterkonflikten. Vi minns till exempel talet om en individuell arbetsmarknad efter den djupa 1990-talskrisen.

Att ”starta eget” blev mantrat för framgång i den nya verklighet där höger och vänster påstods ha ersatts av individuella värderingar och enskild frihet.

Innan det åter blev uppenbart att det som styrde människors vardag fortfarande var hur det som producerades skulle fördelas.

Statsvetarna har olika åsikter om hur viktig GAL-TAN-skalan är. Magnus Hagevi, professor vid Linnéuniversitetet i Växjö, ser GAL-TAN-skalan som en betydande förklaring till hur väljarna lade sina röster.

Enligt honom är det vi nu ser en reaktion på efterkrigstidens frihetsideal.

Sören Holmberg, professor med särskild inriktning på valforskning vid Göteborgs universitet, anser däremot att GAL-TAN-skalans betydelse är överdriven.

I förlängningen lär vi återkomma till den traditionella höger-vänsterskalan, anser han.

”Frågan vänster-höger är inte döende. Den är inte ens sjuk”, sa han under presentationen av SVT:s vallokalsundersökning Valu för några dagar sedan.

Och resultaten i Valu stöder hans tes.

I Valu klassar sig SD:s väljare betydligt mer till höger i årets val 2018 än de gjorde vid valet 2014.

Endast 8 procent av SD:s väljare anser sig i dag vara vänster vilket är en halvering sedan förra valet.

Och andelen SD-väljare som klassar sig som ”höger” har i årets val ökat med hela 14 procentenheter till 58 procent.

När SD:s väljare så tydligt ser sig som höger är det svårt att strunta i höger-vänsterskalans betydelse i valet, speciellt då vi ser vad som under senare år har hänt med den grundläggande frågan om resursernas fördelning.

Det som skett under senare år, i Sverige och övriga västländer, (framför allt genom bankers och finansinstituts allt större makt över resursfördelningen) är att det värde vi tillsammans skapar i samhället alltmer har tillfallit företagsägare och höginkomsttagare vilket har lett till en betydande nedmontering av socialförsäkringssystemen och färre trygga anställningar, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden.

SD i Sverige och populistiska partier i andra länder har varit snabba med att fånga upp det folkliga missnöjet med detta och riktat skulden mot utlänningar i allmänhet och flyktingar i synnerhet.

Till detta har lagts syndabockar som intellektuella, journalister, globaliseringsförespråkare och judar, speciellt i de länder som knappt tagit emot en enda flykting men där populistpartierna ändå har vuxit, som Tjeckien, Ungern och Polen.

I grunden är det alltså inte GAL-TAN som har gynnat högerpopulisternas frammarsch. Det är resursfördelningen.

Sjukförsäkring, a-kassa och framför allt tryggheten på arbetsmarknaden måste därför snabbt återställas.

Vi har nu i praktiken haft tolv år av ett parlamentariskt läge där Sverigedemokraterna som ett alltmer konservativt högerparti kunnat liera sig med Alliansen i sitt motstånd mot en rimligare resursfördelning.

Naturligtvis är gränserna inte helt tydliga.

Ännu svävar GAL-TAN som ett komplement till höger-vänsterskalan för att förstå hur folk röstar.

Mycket talar dock för att Sören Holmberg har rätt, sakta men säkert kommer GAL-TAN-skalan att lägga sig och införlivas i höger-vänsterskalan, speciellt i takt med att Sverige genom en demokratisk process i Sveriges riksdag allt bättre kommer att klara integrationen av de flyktingar som kom 2015.

Den dagen står Sverige inför ett val: Ska vi då låta Sverigedemokraterna fortsätta fasa in nya alternativa syndabockar för att resursfördelningen är orimlig och orättvis? Som judar, samer, journalister, homosexuella eller politiker från alla andra existerande partier för att hålla sin rekryteringsbas igång?

Detta arbete är ju som bekant redan i full gång inom Sverigedemokraterna.

Eller ska vi göra någonting åt den sneda resursfördelningen?

Ska vi försvara och förbättra vår generella välfärd och bekämpa alla former av otrygga anställningar.

Att med större trygghet och en rimlig resursfördelning skapa en stabil demokrati borde också ligga i de borgerliga partiernas intresse.

En sak kan vi dock vara säkra på: Sverigedemokraterna kommer aldrig att kräva en rättvis resursfördelning.

Och de kommer aldrig att sluta jaga syndabockar för att resursfördelningen är orättvis.