Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

– Budskapet är väldigt tydligt: det är dags att sluta bläddra med tiden, säger Mares Sefcovic, vice ordförande i EU-kommissionen, med ansvar för EU:s energiunion, när tidsomställningsförslaget presenteras på en presskonferens i Bryssel.

Sefcovic hänvisar bland annat till att utredningar visat att omställningarna bara har lett till en marginell inbesparning vad gäller energin.

Transportkommissionären Violeta Bulc förklarar samtidigt att hon hoppas på ett färdigt beslut redan före årsskiftet.

– Den här väldigt ambitiösa tidtabellen ger medborgarna en möjlighet att dra fördel av det här så fort som möjligt, säger Bulc.

Som väntat innebär förslaget att det blir upp till varje medlemsland att avgöra vilken tid man vill ha: antingen normaltid eller sommartid, det vill säga att man i praktiken byter tidszon.

Tanken är att alla länder som vanligt ska gå över till sommartid den 31 mars 2019, men att tillbakaställandet av klockan den 27 oktober 2019 sedan bara kommer att göras av de länder som vill ha evig normaltid.

– Vi föreslår alltså inte att hela EU väljer antingen sommar- eller vintertid. Vad vi föreslår är att vi alla gör förändringen samtidigt, betonar Bulc.

Branschorganisationen Sveriges åkeriföretag har inte tagit ställning till förslaget, men dess juridiske sakkunnige John Woxström anser att det väcker flera frågor om enskilda länder byter tidszon.

– Om varje land får bestämma skulle det bli komplicerat, säger han, och ger som exempel om det var olika tidszoner i Skåne och Danmark.

Olika tidszoner skulle också kunna krångla till det för de färdskrivare som finns i åkeriernas bilar, anser Woxström.

Han påpekar också att utan sommartid blir det mer mörkerkörning på vägarna på sommarkvällarna, vilket är en trafiksäkerhetsrisk.

För att inte skapa onödig oreda krävs att varje land bestämmer sig minst sex månader i förväg — det vill säga senast i slutet av april 2019 — vilken tid man tänker ha.

Samma regel ska sedan gälla även framöver: om något land ångrar sig eller vill byta tid igen måste man informera om det minst ett halvår i förväg.

Dagens förslag ska nu i sedvanlig ordning behandlas av EU-parlamentet och EU:s medlemsländer i ministerrådet.

Ju fler som väljer samma tid, desto bättre, anser infrastrukturminister Tomas Eneroth (S).

– Utgångspunkten måste vara att medlemsstaterna diskuterar gemensamt hur införandet i så fall kan ske. Jag tror att ingen vill se ett Europa med väldigt stora tidsvariationer, säger han till TT.

En gemensam hållning underlättar ett gemensamt Europa med handel och rörlighet, anser infrastrukturministern.

Han är också angelägen om en bred uppslutning i Sveriges riksdag bakom en svensk position lagom till att frågan ska behandlas av medlemsländernas ministrar i december.

– Vilket vägval man gör mellan sommar- och vintertid behöver nog diskuteras ordentligt både inom och mellan medlemsstaterna, säger Eneroth, som frågar sig om man blir klar med det redan till nästa år.

Han är försiktigt positiv till att låta sommartid vara vägledande men vill invänta en utredning från Statskontoret om följderna av en tidsomställning.

Wiktor Nummelin/TT

Ola Westerberg/TT

Tiden i EU

• De 28 EU-länderna har i dag en gemensam övergång till sommartid varje vår och återgång till normaltid på hösten. Samtidigt tillhör länderna tre olika tidszoner, jämfört med den så kallade koordinerade universaltiden (UTC):

• Västeuropeisk tid, även känd som Greenwich Mean Time (UTC+0): Irland, Portugal och Storbritannien.

• Centraleuropeisk tid (UTC+1): Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Kroatien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

• Österuropeisk tid (UTC+2): Bulgarien, Cypern, Estland, Finland, Grekland, Lettland, Litauen och Rumänien.

Fotnot: Kanarieöarna följer UTC, även om resten av Spanien har UTC+1. Azorerna har i sin tur UTC-1, även om resten av Portugal har UTC. Därtill råder även andra tidszoner i de franska och nederländska områden som ligger utanför Europa, men ändå ingår i EU.