I november 2008 brändes det ursprungliga Cyklopens till grunden i ett attentat.

Polisen misstänkte nazister. Jag hade bevakat bygget som journalist, lärt känna deltagarna, dansat i huset när det stod färdigt.

Och efter mordbranden engagerat mig i återuppbyggandet.

I september 2013, två år efter att Högdalensonen Thåström tagit det symboliska första spadtaget, hade vi äntligen återskapat den demokratiska, ickekommersiella arena vi tyckte saknades i staden.

Omkring 1 000 människor hade grävt, mätt, snickrat, svetsat, gjutit och målat.

Ännu fler – däribland Svenska Dagbladets ledarredaktion – hade bidragit ekonomiskt.

Vi hade byggt större, bättre och vackrare. Och med högsta brandsäkerhetsklass.

Cyklopen hade en historia av att bedriva radikal kulturpolitik, ofta i opposition mot staden.

När Stockholm införde nolltoleranspolicy mot graffiti svarade Cyklopen med ett graffitiplank på tomten.

När exploateringskontoret hotade med rivning för att planket saknade bygglov kontrade kulturföreningen med att montera det på hjul.

Juridiskt blev planket ett fordon, som föreningen till tjänstemännens förtret hade all rätt att ha parkerat på sin tomt.

Men Cyklopen var det första ideella bygget i Stockholm på 100 år. Och det allra första i en kontext där stora delar av ansvaret för stadsplaneringen överlämnats åt marknaden

Ivar Andersen

Genom mordbranden vann Cyklopen politisk legitimitet.

När pengarna tog slut under byggfasen erbjöd sig Allmänna arvsfonden att skjuta till ett miljonbidrag.

Men reglerna tillät bara finansiering av projekt planerade att pågå minst tio år, samtidigt som stadens praxis inte medgav arrendeavtal längre än fem år.

Vänsterpartiet tog initiativ till ett undantag. Dåvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) slöt upp.

Samtliga stadshusets partier undertecknade en gemensam skrivelse där det slogs fast att ”Cyklopen utgör en mycket viktig del av den kulturella infrastrukturen i sitt område”.

Det var mot den bakgrunden som vi med visst självförtroende inledde arbetet med att söka permanent bygglov.

Att få behålla ett hus kunde, resonerade vi, i alla händelser inte vara svårare än att bygga ett. Vi hade fel.

För det första stod Cyklopen på oplanerad mark.

I teorin finns inget som hindrar en ideell aktör att initiera en detaljplaneprocess. Men det kostar hundratusentals kronor, tar år i anspråk och kräver hög teknisk kompetens. I en planprocess är den naturliga motparten för staden en byggjätte med djupa fickor.

Det andra bekymret var den frostiga relationen till exploateringskontoret.

Vi var sura över flera inkompetenta reprimander. Förvaltningen hade anklagat oss för att ha öppnat tomten för buskörande EU-migranter – som på helt eget bevåg flyttat trafikhinder – samt klagat på städning där vi inte skräpat ner och där det visade sig vara stadens ansvar att hålla rent.

Tjänstemännen var i sin tur griniga över att vi utnyttjat mark vi inte hyrde och för att en av Cyklopens medlemmar, ett tidigare vänsterpartistiskt kulturborgarråd, läst lusen av dem under ett möte.

Strategin för att lösa bägge dessa svårigheter var att uppvakta så många beslutsfattare som möjligt – utom just exploateringskontoret.

Tanken var att mobilisera så stort stöd att kontoret inte skulle kunna stoppa oss när ärendet väl landade på dess bord.

Thåström är med och tar första spadtaget till det nya Cyklopen, 2011.

Stadens planchef löste oväntat det första problemet genom ett ”pragmatisk” förslag.

Bostadsbyggandet pressade redan planavdelningens kapacitet till max. Att exploatera området runt Cyklopen skulle inte bli aktuellt på flera decennier och chefen förordade ett bygglov på oplanerad mark.

Utanför storstadsområdena är bygglov på icke detaljplanerad mark ingenting ovanligt. I Stockholm, där markpriserna är höga och konkurrensen om utrymmet hård, är chansen större att vinna på lotto.

Politiskt koncentrerades ansträngningarna till den röd-grön-rosa majoriteten.

Demokratiborgarrådet (V) gav sitt oreserverade stöd. Trafikborgarrådet (MP) var positiv men ville se fler cykelställ.

Socialdemokraterna begärde ett förmöte innan vi fick träffa stadsbyggnads- och kulturborgarrådet Roger Mogert – stadens enskilt mäktigaste aktör i bygglovsfrågor.

– Om Roger gillar projektet så kan det nog gå ganska snabbt, sade borgarrådssekreteraren klatschigt och knäppte med fingrarna.

Vi var hänvisade till gissningslek och kommunalpolitisk kremlologi. Skulle vi våga söka bygglov innan politiker X på den ena roteln hann tala med sin partikamrat Y på den andra?

Efter att informellt besked om att majoriteten skulle stödja oss i samtliga berörda nämnder lämnade vi till sist in en tjock lunta med ritningar och argument.

Vi refererade budgetar, styrdokument och verksamhetsplaner till stöd för vår sak.

Vi skulle ”tillföra ett mervärde till området och bli en naturlig mötesplats för boende och kulturintresserade i Högdalen med omnejd”.

Det var storslaget och visionärt och vi menade vartenda ord. Nu gällde det bara att inte schabbla bort stödet från stadsbyggnadsborgarrådet.

Att försöka förlägga så många möten som möjligt till Cyklopen var en medveten strategi. Vi brukade säga att huset i sig var vårt bästa argument.

Det hade prisats av Stockholms Arkitektförening och nominerats till Mies van der Rohe-priset, en av Europas mest prestigefyllda utmärkelser för samtida arkitektur.

Mogert bodde i Söderort och var enligt våra underrättelser djupt lokalpatriotiskt. Inför borgarrådsbesöket städade vi extra noggrant.

Några revolutionsromantiska flygblad rensades undan. Ett antal klistermärken som hyllade Hammarby fotboll sattes upp längs den guidade tur vi planerat genom byggnaden.

Medan vi malde på om våra samarbeten med ABF och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek gick borgarrådet runt och nickade gillande.

En kopp bryggkaffe senare tycktes saken vara klar: Stockholm hade plats för Cyklopen.

Vi berättade om vår oro att exploateringsnämnden skulle sätta sig på tvären. Mogert nickade igen, mer eftertänksamt den här gången.

– Jo, där sitter de minst anarkistiska sossarna. Men det ska gå bra.

Vi var hänvisade till gissningslek och kommunalpolitisk kremlologi. Skulle vi våga söka bygglov innan politiker X på den ena roteln hann tala med sin partikamrat Y på den andra?

Ivar Andersen

De politiska pusselbitarna hade fallit på plats. Det var nu vi lärde oss betydelsen av byråkratiskt fotarbete.

Tjänstemän som lovat saker kommunicerade inte med varandra och vi fick agera budbärare mellan förvaltningar och avdelningar.

Förmodligen skulle den rollen ha skötts av bygglovshandläggaren. Hen pratade gärna om sitt deltagande i Mullvadsockupationen 1977–78, men ägnade stundtals mer tid åt att beklaga sig över hur krångligt vårt ärende var än att handlägga det.

Vid ett tillfälle försökte hen övertala oss att dra tillbaka ansökan eftersom ”det här kommer ju ändå aldrig att gå igenom”.

Bygglovet klubbades till sist. På stadsbyggnadskontoret, där det sitter arkitekter och planerare som brinner för stadsutvecklingsfrågor, firades beskedet med tårta.

Exploateringskontorets ekonomer och fastighetsjurister hade däremot in i det sista motsatt sig vår ansökan.

Kanske är det en överdrift att säga att stadens förvaltningar har olika färg, men de har definitivt nyanser.

Kulturförvaltningen kommer att skifta i rött oavsett om en blå majoritet styr.

Och exploateringskontoret, ”stadens försäljningsavdelning” som en centralt placerad socialdemokrat en gång fnös, kommer ha en distinkt blå ton.

Exploateringskontoret är en betydelsefull del av Stockholms ekonomiska infrastruktur.

Dess företrädare har öppet tillstått att de är helt ointresserade av att förvalta kultur. Det är tidskrävande och har ett ur tillväxtsynpunkt tveksamt nyttovärde.

Kanske är detta vad de folkvalda fordrar av förvaltningen. Men för den som suttit i arga leken-sammanträden på Tekniska nämndhuset är det svårt att skaka av sig misstanken om att åtminstone några av tjänstemännen tog det hela personligt.

Och exploateringskontoret skulle få en chans att ge igen. Utan avtal om utökat arrende var vårt bygglov inget mer än ett värdelöst papper, och arrendefrågan var exploateringskontorets att förfoga över.

Kanske är det en överdrift att säga att stadens förvaltningar har olika färg, men de har definitivt nyanser

Ivar Andersen

Vi hade beviljats bygglov för att skapa en öppen mötesplats. Det var den vision stadens folkvalda tog ställning till och stödde, och som exploateringskontoret nu tog sig för att demontera.

Cyklopen står på en grusplätt som avgränsas av ett skogsbryn och en cykelväg. Det var längs denna upplevda tomtgräns vi föreslog att den faktiska gränsen skulle dras.

I stället fick vi ett mindre arrendeområde, som vi var tvungen att stängsla in, omgivet av några meter ödetomt på varje sida.

Där rök basketplanen jag hoppats kidsen skulle ha glädje av. Där rök utegymmet vi hoppats skulle blidka den vresiga medelklassen i de nybyggda bostadsrätterna.

Förutom att det skapade en barriär mellan kulturhuset och dess tilltänkta besökare grävde stängslet också hål i Cyklopens finanser.

För exploateringskontoret, vant vid att hantera miljardaffärer, är hundra tusen hit eller dit ingenting.

För en ideell kulturförening, som för att värna sitt oberoende inte tar emot kommunala bidrag, är det en ansenlig summa.

Exploateringskontoret är en betydelsefull del av Stockholms ekonomiska infrastruktur. Dess företrädare har öppet tillstått att de är helt ointresserade av att förvalta kultur. Det är tidskrävande och har ett ur tillväxtsynpunkt tveksamt nyttovärde

Ivar Andersen

Vi vände oss återigen till politikerna men möttes av beskedet att stödet var slut.

Majoriteten hade pressat sin egen förvaltning i bygglovsfrågan, men ville inte sabba stämningen i stadshusets fikarum mer än nödvändigt.

Vår främste allierade, borgarrådet Mogert, hade dessutom hastigt lämnat sin post.

Och oppositionen hade vänt sig mot oss. Att inte förankra våra förslag hos de borgerliga partier som tidigare stöttat oss hade varit ett taktiskt misstag.

Möjligheten att få igenom arrendet efter ett eventuellt maktskifte såg liten ut.

Ställda inför detta scenario tog vi slutligen vad vi kunde få.

I mars 2018, flera år efter att vi inlett arbetet, var bygglovet till sist i hamn.

I början av 1900-talet byggde arbetarrörelsen Folkets hus, fackföreningar byggde bostäder och frireligiösa byggde kyrkor.

Men Cyklopen var det första ideella bygget i Stockholm på 100 år. Och det allra första i en kontext där stora delar av ansvaret för stadsplaneringen överlämnats åt marknaden.

Vi hade utmanat en stundtals öppet fientlig byråkrati. Och kanske hade vi i slutänden spelat oavgjort.

Tidslinje

2003
En grupp aktivister ockuperar SVT:s lokaler på Östermalm. Fröet till Cyklopenprojektet sås.

2006
Byggstart i juni för första Cyklopen.

2007
Invigningsfest för första huset i september.

2008
November: mordbrand mot Cyklopen.

2011
Byggstart för nya Cyklopen i september.

2013
Blocköverskridande överenskommelse om att ge Cyklopen tioårigt arrende.

2013
Nya Cyklopen öppnar i september.

2018
Efter en flerårig process beviljas permanent bygglov i mars.