KULTURDEBATT. Det senaste året har vi sett en rad händelser där konst och kultur ifrågasatts eller hotats med indraget offentligt stöd eller distribution.

Två sådana exempel pekar mot en illavarslande tendens där politiker ifrågasätter kulturevenemang med hänvisning till högre principer:

1) När en lokal kulturförening i Hässleholm i somras bokade komiker från samma grupp som den omdebatterade Anton ”Mr Cool” Magnusson sade kulturnämndens vice ordförande (SD) att han visserligen inte har något emot kulturyttringar i allmänhet, men att skattemedel inte ska gå till ”olämpliga evenemang”.

2) När kommunstyrelsens ordförande (S) i Göteborg kritiserade en fristående förening för en planerad debatt i anknytning till en visning av filmen Burka songs 2.0 gjorde hon det med argumentet att Göteborgs stad bara ska stödja verksamheter som går i linje med stadens värdegrund.

Både värdegrunder och ansvarsfullt användande av skatte-pengar är relevanta aspekter för det offentliga, men de är svåra att tillämpa på konst och kultur.

En kulturyttring är alltid mer komplex och kan inte reduceras till frågan ”förtjänar detta pengar/distribution eller ej”.

Låt mig exemplifiera med folkbiblioteket, en institution med ett demokratiuppdrag. Under 2017 kritiserades Falköpings bibliotek av Justitieombudsmannen (JO) för att de nekat inköp av en främlingsfientlig bok.

JO menade att yttrandefriheten och bibliotekets krav att främja fri åsiktsbildning väger tyngre. Det påminner oss om att böcker, konst och kultur inte har krav på sig att vara demokratiska i sig.

De flesta politiker är nog medvetna om att personlig smak inte ska påverka kulturen, men genom att ta omvägen via värdegrunder eller väljarnas tänkta åsikter öppnar sig plötsligt en ny möjlighet för kontroll.

Hur kan en sådan utveckling stävjas?

En metafor som brukar användas för att förklara kulturpolitiken är att den ska vara en infrastruktur.

Det vill säga att den ska möjliggöra spridning av olika former av kulturyttringar utan att kontrollera eller styra innehåll.

En infrastruktur innehåller både motorvägar och grusgångar och ska inte förväxlas med en opolitisk lösning, det är i högsta grad en ideologisk fråga.

De som inte tror mig kan komma till Göteborg och viska ”Västlänken”.

Genom att hålla fast vid infrastrukturstanken kan politiker tala om finansiering, lokaler och institutioner, så får vi andra tala om konstens innehåll utan offentliga pekpinnar.