I söndagens utfrågning i SVT blev det uppenbart att Sverigedemokraterna är ett arbetarfientligt högerparti.

När Jimmie Åkesson själv fick positionera ut partiet längst den politiska höger-vänsterskalan placerade han sig långt till höger.

Det är egentligen ingen nyhet, men det var på tiden att Åkesson själv så tydligt bekände färg.

På söndag går vi till val. Så här i valrörelsens slutskede kan det vara bra att påminna om den arbetsfientliga och högerinriktade politik som Sverigedemokraterna går till val på.

Men också att deras politik saknar finansiering.

Flera redaktioner har granskat partiets budget och kommit fram till att det finns ett hål på 30 miljarder kronor.

Det kommer att leda till nedskärningar som drabbar vanligt folk.

Sverigedemokraterna kallar sig för ett arbetarparti.

Här nedan följer tio exempel på att så inte är fallet.

  1. Stora skattesänkningar för de allra rikaste. Istället för att stå för en politik som omfördelar och jämnar ut klyftor vill Sverigedemokraterna sänka skatten för de allra rikaste. Partiets skattesänkningar skulle gynna tiondelen med högst inkomst tretton gånger mer än tiondelen med lägst inkomst. Sverigedemokraterna säger själva att de för en skatte- och ekonomisk politik som ligger nära Moderaternas. Den har i alla tider bidragit till ökade klyftor.
  2. Uppluckrat anställningsskydd. Sverigedemokraterna vill, i likhet med de borgerliga och arbetsgivarorganisationerna, luckra upp anställningstryggheten för arbetare. Genom att försvaga lagen om anställningsskydd (LAS) vill partiet göra det lättare för arbetsgivaren att avskeda en anställd av andra skäl än sakliga. Det skulle drabba föräldralediga, fackligt aktiva, äldre och alla som inte har ställt in sig hos chefen tillräckligt mycket.
  3. Inga schysta villkor vid upphandling. Sverigedemokraterna röstade med de borgerliga för att stoppa det socialdemokratiska lagförslaget om att kräva villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar. Det öppnar upp för fortsatt lönedumpning och försämrade villkor också på arbetsplatser som arbetar på uppdrag av våra kommuner, landsting eller staten.
  4. Fortsatt missbruk av allmän visstid. Den särskilda anställningsform för tillfälliga anställningar som den borgerliga regeringen införde – ”allmän visstid” – har missbrukats av arbetsgivare, som staplar tidsbegränsade anställningar på varandra. Det gör det omöjligt för anställda att planera sina liv, ta lån, m m. Sverigedemokraterna är det enda parti som har röstat nej till samtliga förslag om skärpningar av regelverket för tidsbegränsade anställningar.
  5. Nej till lagstiftning mot hyvling. I dag kan arbetsgivare sänka en anställds anställningsgrad utan uppsägningstid eller förhandling. Sverigedemokraterna och Moderaterna försvarar den otrygghet det skapar hos många anställda. Återigen visar SD att man värnar samsynen med Moderaterna och ensidigt väljer ett arbetsgivarperspektiv på de viktiga arbetsmarknadspolitiska frågorna.
  6. Lagfästa minimilöner. Sverigedemokraterna vill låta politiker lagstifta om minimilöner för ”lärlingsanställda”. Detta är ett tydligt angrepp på den svenska modellen och hotar den fackliga legitimiteten. Förslaget innebär också att de löner som fastställs i kollektivavtal inte ska gälla för vissa grupper. Men det skapar de låga lönerna innebär också en låglönelinje som skapar en press nedåt på lönerna i vidare bemärkelse.
  7. Återinförd stupstock. Tillsammans med de borgerliga vill Sverigedemokraterna återinföra den hårt kritiserade bortre gränsen (”stupstocken”) i sjukförsäkringen, som den socialdemokratiskt ledda regeringen har tagit bort. Detta skulle slå hårt mot de som är sjuka, men är också en allmän urholkning av välfärden och trygghetssystemen.
  8. Dyrare att vara med i facket. Från om med den 1 juli i år får man göra skatteavdrag för en del av fackavgiften. Detta röstade SD emot i riksdagen.
  9. Stora nedskärningar i välfärden. Sverigedemokraterna finansierar sina stora skattesänkningar genom nedskärningar på 10,5 miljarder till kommunerna. Partiet vill också på sikt avskaffa den del av det kommunala utjämningssystemet där en fördelning sker mellan kommuner. Konsekvenserna av SD:s politik skulle innebära att Lidingö får 365 miljoner, Danderyd 497 miljoner och Stockholm 3,2 miljarder kronor mer årligen. Samtidigt skulle Ljusdal förlora 21 miljoner, Sölvesborg 29 miljoner och Mellerud 52 miljoner kronor. Nedskärningarna skulle slå hårt på välfärden och framförallt drabba sjukvården, skolan och omsorgen. Det skulle bidra till sämre anställningsvillkor och arbetsmiljö för välfärdens kvinnor.
  10. Återinföra sambeskattning. SD vill införa sambeskattning, vilket innebär en återgång till det gamla system som rådde före 1971. Då beskattades gifta par gemensamt. Det skulle göra det mindre lönsamt för kvinnor att arbeta, och samtidigt öka deras ekonomiska beroende av sin man. Det skulle i sin tur innebära att många kvinnor inte har råd att separera.

Att med denna politik påstå att man är ett arbetarparti är inte trovärdigt.

Dessa tio punkter visar tydligt att SD står på arbetsgivarnas sida och anpassar sig till Moderaterna.

Det går rakt emot arbetarnas, kvinnornas eller välfärdens intressen.

Med Sverigedemokraternas politik skulle vi få ett helt annat Sverige, med ökade klyftor, sämre arbetsvillkor och urholkad välfärd.