LEDARE SPECIAL. Att de borgerliga partierna vill lansera den kufiska teorin om att välfärd går att skapas utan att det kostar något är förståeligt.

Att få folk att tro att mindre pengar ger mer resurser är, trots bristen på logik, en förutsättning för att väljare i vanliga lönelägen ska rösta borgerligt.

Alliansen vill inte skrämma bort väljarna genom att säga att löftets baksida är neddragen välfärd, färre bostäder, senare tåg, sämre skolor och färre vårdpersonal.

I stället försöker de skapa en bild av att borgerlig skattepolitik nu plötsligt kan lyckas med det som hittills har varit en omöjlig ekvation: att både äta kakan och ha den kvar.

Företrädare för såväl Alliansen som arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv sprider därför just nu tabeller som sägs visa att statens skatteinkomster har ökat de senaste decennierna trots att skattetrycket har minskat.

Med det vill de visa att det visst går att sänka skatterna och ändå få in mer skattepengar.

Men i tabellerna har de inte tagit med befolkningsutvecklingen. För befolkningen har ju växt under samma tid.

Och med fler invånare är det naturligtvis självklart att skatteinkomsterna från såväl företag och försäljningar och privatpersoner också har växt.

Det är lika självklart som att kommunledningen i Stockholm totalt får in betydligt mer skatteinkomster än kommunledningen i Bjurholm.

Att inte rensa för befolkningsutvecklingen är alltså en första felaktighet i påståendet att skatteintäkterna kan öka trots lägre skattetryck.

Att inte rensa för inflationen är felaktighet nummer två. Den direktör som 1965 betalade in 50 000 av sin inkomst i skatt betalade då in ett högre faktiskt belopp än den direktör som betalar 60 000 kronor i skatt i dag.

Och rensar vi skatteinbetalningarna från det som varken Svenskt Näringsliv eller Allianspartierna låtsas om, det vill säga befolkningsutvecklingen och inflationen, så framträder tydligt två perioder under de senaste tjugo åren då statens skatteinkomster tydligt har sjunkit.

Dels under de första åren på 2000-talet med Göran Persson som statsminister, dels under de år efter 2006 då Alliansregeringen styrde Sverige.

Tappet i skatteinkomster runt år 2000 följde på att IT-bubblan sprack och Sverige gick in i en kostnadskris.

Tappet under Alliansregeringen var i stället helt självförvållat och fullt medvetet. Och de negativa effekter som de sänkta skatteintäkterna förde med sig var för Alliansen plötsligt inget problem.

För i tomrummet efter den nedlagda välfärden skapade Alliansen i stället det borgerliga skuldsyndromet.

Detta skuldsyndrom handlar inte alls om penningskulder utan om moraliska skulder.

Räcker inte pengarna har du dig själv att skylla. Om du har svårt att få jobb är det ditt eget fel. Om du är sjuk är du nog egentligen bara lat.

Att människors utsatthet kunde bero på neddragningarna efter de kraftiga skattesänkningarna förbigicks eller förminskades.

Men uppenbart har Alliansen lyckats bra med sin ”mer-välfärd-med-lägre-skatter-kampanj” nu i valtider.

Så bra att till och med programledarna i SVT:s utfrågning av statminister Stefan Löfven påstod att välfärden visst kan vara kvar på dagens nivå även om skatten har sänkts.

Och de gav ett par exempel på områden som inte drabbats av nedskärningar.

Men som utredaren Jan Edling har visat måste välfärden ses i sin helhet.

Svensk infrastruktur, speciellt vår järnväg, har i det närmaste kollapsat under frånvaron av underhåll.

Bostadsbristen är alarmerande efter att nybyggnationen i stort sett upphört under en rad av år.

Samtidigt har både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen kraftigt försämrats.

Då går det naturligtvis inte att peka på en annan del av välfärden som inte har drabbats och säga att ingenting har hänt.

I sina mest kreativa stunder hänvisar borgerligheten slutligen till den så kallade ”Lafferkurvan” för att förklara sitt påhitt om att mindre skattepengar är detsamma som mer resurser.

Det är främst näringslivets tankesmedja Timbro som under det senaste året har återlanserar tesen om Lafferkurvan.

Men de har haft svårt att ens få övriga borgerligheten att vilja engagera sig i något så vagt som Lafferkurvan.

Lafferkurvan skapades av den amerikanske reaganekonomen Arthur Laffer, som i sin tur baserade kurvan på ett filosofiskt/matematiskt problem av den arabiske matematikern och filosofen Ibn Khaldoun (1332 – 1406).

Lafferkurvan sägs visa att höjda skattesatser kan motverka sitt syfte och ge mindre skatteinkomster i stället för högre.

Men den utgår från två ytterligheter.

Den första är ett teoretiskt experiment där staten kräver in 0 procent i skatt. Då får staten inte in någon skatt alls. Ganska självklart.

Den andra ytterligheten är att om staten kräver in 100 procent i skatt. Då får staten inte heller in någon skatt, för antingen kommer folk att fuska eller också kommer de att svälta ihjäl då de inte får behålla någonting.

Utifrån denna 600 år gamla historia, som få kan säga är fel, drar Timbros nutida ekonomer genom Lafferkurvan den minst sagt luddiga slutsatsen att om vi sänker skatten i Sverige så får vi in mer skattepengar.

Som förvrängd teori håller Lafferkurvan lika bra som sagan om haren som jagar sköldpaddan: Eftersom sköldpaddan har kommit ett litet steg längre varje gång haren når den plats där sköldpaddan var förut så kommer haren aldrig i kapp sköldpaddan.

Lustiga historier och roliga tankeexperiment båda två. Men båda kapsejsar när de möter verkligheten. Haren kommer ikapp sköldpaddan. Och skatteinkomsterna minskar när skatterna sänks.

Att styra landet efter Lafferkurvan skulle vara som att styra landet efter en sagobild av kaniner och sköldpaddor.

Skattesänkarkampanjen rullar vidare och i valet går Allianspartierna fram med sammantaget 100 miljarder kronor i föreslagna skattesänkningar.

Det rimmar illa med orden om en bevarad eller utbyggd välfärd. Skattesänkningar skapar neddragningar.

Mindre pengar är alltid mindre pengar, aldrig mer.

De utsatta får vänta.