Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Sju av åtta riksdagspartier är – i princip – överens om enprocentsmålet i biståndet. Ett parti vill bara ge 0,7 procent.

Sju av åtta riksdagspartier har en långtgående samsyn när det gäller biståndspolitiken. Ett parti vill ha en grundlig översyn.

Det parti som står för lägre biståndsnivå och en annorlunda inriktning är Sverigedemokraterna. Men partiet är isolerat och det är svårt att se hur SD ska kunna vrida om politiken på det här området på samma sätt som i invandringsfrågan.

Att alla partier utom SD står upp för enprocentsmålet är dock en sanning med modifikation. Moderaterna ligger i sitt budgetförslag en bit under målet, men säger sig sikta mot 1 procent.

– Att vi ligger lite lägre är mest en teknisk fråga om hur man räknar. Vi stödjer målet om en procent av BNI och har en upptrappning för att nå dit, hävdar biståndspolitiska talespersonen Sofia Arkelsten.

Det finns även partier som betonar att enprocentsmålet endast ska vara ett golv och att biståndsnivån gärna får bli ännu högre. Det gäller Miljöpartiet – det parti som än så länge innehar regeringens biståndsportfölj – och Vänsterpartiet.

Att det råder en förhållandevis stor samsyn mellan riksdagspartierna betyder dock inte att allt är frid och fröjd inom biståndspolitiken.

Tung kritik mot Sveriges politik för global utveckling, PGU, kommer från ”branschen”. Inför valet har ett stort antal biståndsorganisationer inom plattformen Concord presenterat en granskning som visar att partierna inte alls prioriterar flera centrala utvecklingsfrågor.

Enligt granskningen visar många folkvalda en brist på engagemang i frågor som rör en hållbar och rättvis global utveckling.

Kritik riktas bland annat mot att migrationspolitiken tillåts påverka biståndet. Av 2018 års biståndsbudget går exempelvis nära tre miljarder kronor till avräkningen för flyktingmottagande.

När riksdagen strax före sommaruppehållet diskuterade PGU och FN:s utvecklingsplan för världen, Agenda 2030, var det svårt att höra några grundläggande motsättningar i sak. Konflikten gällde i stort sett formfrågor som att regeringen varit dålig på att förankra sina dokument i riksdagen.

De skiljelinjer som ändå finns i biståndspolitiken men följer inte alltid de traditionella blockgränserna.

Exempelvis betonas demokrati-biståndet starkt av både Liberalernas Fredrik Malm och Socialdemokraternas Maria Andersson Willner.

– Vi vill främja åtgärder som är direkt kopplade till demokratibyggande. Det gäller sådant som val-övervakning, partinära bistånd och stöd till oberoende journalister, säger Fredrik Malm.

Maria Andersson Willner påpekar att en del utvecklingsländer i dag väljer att ha utbyte med odemokratiska stater som exempelvis Kina eller Turkiet.

– Därför måste vi vara ännu tydligare med att biståndet ska stödja en demokratisk utveckling, säger hon.

Ett annat exempel på blocköverskridande samsyn är att både Centerpartiets Kerstin Lundgren och Miljöpartiets Emma Nohrén vill öka satsningarna på den gröna klimatfonden.

När det gäller enprocentsmålet är det som nämnts ett av allianspartierna, Moderaterna, som inte lever upp till det medan de andra tre – liksom de tre rödgröna partierna – gör det.

Samtidigt väljer både Sofia Arkelsten (M) och Maria Andersson Willner (S) att betona samsyn och gemensam värdegrund i stället för konfliktfrågor.

– Det här är inte ett politikområde som drivs av konflikt och det är en styrka att vi har en stor samsyn. Detta hindrar inte att vi är kritiska till regeringens hantering i fråga om kampanjarbetet för platsen i FN:s säkerhetsråd och bristen på transparens i Agenda 2030-arbetet, säger Sofia Arkelsten.

Även när det gäller civilsamhällets roll i svenskt bistånd är skiljelinjerna små. Det gäller även den del av biståndet som kanaliseras av svenska fackföreningar.

Föga överraskande lyfter Maria Andersson Willner (S) fram värdet av starka fackföreningar och stärkt social dialog som ett viktigt inslag för att lyfta människor ur fattigdom.

– Fackets bistånd hör till de allra viktigaste, det är inte stater som kan bygga den styrkan, säger hon.

– Det här är jätteviktigt, säger också Fredrik Malm (L). Fackliga rättigheter åsidosätts på många håll och fria fackföreningar spelar en viktig roll för att bygga demokratiska stater.

För den mest avvikande rösten i biståndsdebatten står som sagt Sverigedemokraterna. I partiets motion krävs en grundlig översyn av biståndet. SD skriver också att bistånd inte får handla om ”givandets glädje”.

– Det handlar om att biståndet ska göra nytta och inte pressas fram för att vi har ett procentmål, säger SD:s riksdagsledamot Julia Kronlid.

 

Är det givarglädje som präglar övriga partier menar du?

– Det behöver det inte vara, men ibland undrar man ju. Se bara på biståndet till den palestinska myndigheten och vissa institutioner i Afghanistan. Det är kontraproduktivt, säger hon.

 

Vad vill ni dra ner på mer?

– Problemet i dag är att biståndet är väldigt utspritt. Vi vill fokusera på färre saker. En sak som vi vill minska är budgetstödet som går direkt till mottagarlandets statskassa, säger hon.

 

2017 genomförde Arbetet Global och OmVärlden en större granskning av det svenska biståndet. Resultatet kan du läsa här. 

Sveriges bistånd

Biståndsbudgeten uppgår till 49 miljarder kronor 2018, vilket motsvarar 1 procent av bruttonational inkomsten (BNI).

Den största delen av budgeten, 41,2 miljarder, går till Sida som i sin tur betalar ut en del av dessa pengar till olika ramorganisationer, som till exempel fackliga Union to union som får ett anslag på drygt 130 miljoner.

Det fackliga biståndet går till att stärka oberoende fackföreningar runt om i världen.

Källor: Regeringen, Union to union