KIRUNA. Staden är täckt av LKAB:s reklam och nere vid Bromsgatan är rivningen av villor i full gång.

Den prisbelönta kyrkan står kvar i stadskärnan och kommer inte flyttas förrän 2025.

Inte bara Sverige är ett samhälle i förändring. För Kirunaborna har mattan, rent bokstavligt, dragits undan.

Marken rör sig och staden måste flyttas.

Robin Silverhall jobbade längst ner i gruvan i nio år.

–  Jag läste turism på gymnasiet men gick ju raka vägen till gruvan som alla andra ungdomar. Det är välbetalt. Men det blir ett ekorrhjul av konstant trötthet.

I slutet av hans tid nere i gruvan skedde flera ras.

Fjället Kiirunavaara innehåller en av världens största kända sammanhängande kroppar av järnmalm. På grund av deformationer som orsakats av gruvbrytningen måste Kirunas centrum flyttas cirka tre kilometer österut.

– Jag ville inte jobba kvar, jag ville ju inte bli den första som dör i gruvan. Så jag sa upp mig och började läsa mänskliga rättigheter på universitetet här.

Även 89-årige Gunvor Olofsson har bott hela sitt liv i Kiruna.

Hennes dörr står öppen och hon ropar från köket där hon sitter bland ett tiotal av sina målningar.

Konstverk av arbetare, människor i insnöade miljöer och röda flaggor i folkhav på första maj. En svunnen tid.

Gunvor Olofssons far var gruvarbetare i över trettio år men gick bort efter att ha fått cancer av stendamm i gruvan.

Han var plikttrogen hela yrkeslivet men när han gick bort på grund av det hårda arbetet och cancern fick mamma aldrig några pengar.

Empes Gatukök sägs vara Sveriges äldsta korvkiosk som flyttades och nu drivs av Mona Carlsson (höger). Hon och kollegan Kerstin Kurki tar en paus efter stängningen strax före midnatt.

Det är cheferna som får miljoner. Vad ska de ha alla dessa pengar till? frågar hon sig.

Och det finns fler saker som upprör henne. Statsminister Stefan Löfven har lovat att ”klyftan mellan stad och land ska slutas”.

Landsbygdens folk, landsbygdens väljare, är plötsligt i fokus. Politikerna säger sig ha lärt av Donalds Trumps framgångar.

Men Gunvor Olofsson har inte mycket till övers för makten i Stockholm.

– De i söder vet ingenting om oss i Norrbotten och ändå är det vi som försörjer dem med malm, vatten och trä. Jag blir förbannad på ignoransen. Det kommer ju mycket pengar härifrån i och med industrierna. Men de skatteresurserna hamnar väl i Stockholm eller Luleå.