Att vandra in i slottsskogen under Way out West är att vandra in i ett tempel tillägnat företagsspons. Det är en spaning lika gammal som festivalen själv. Uber, känt för sina usla avtal för sina chaufförer, sköter transporterna, rocken på scenerna presenteras i samarbete med havremjölkföretaget Oatley.

Samtidigt har festivalen profilerat sig med en grön och progressiv hållning. Det serveras inget kött, för klimatets skull. På Höjden-scenen hålls TALKS-programmet. Där vi får höra allt från norrlandsaktivisten Po Tidholm till Wikileaksläckan Chelsea Manning tala. Att påtala att programmets progressiva svansföring känns både självgod och dubbelmoralisk mitt inne i mammons högborg är även det en trött och oändligt gjord spaning.

Påklistrat eller ej. Way out West har alltid givit det sociala samvetet en plattform. Årets program på samtalsscenen har punkter som ”Barriers to equality”, ”Vem släpps fram och på vilka villkor?” eller ”Är vi ett land som faller itu?”. Kulturminister Alice Bah Kuhnke är på plats för punkten ”Att skapa likvärdig tillgång till kultur”.

Här skulle jag också kunna göra ännu en redan gjord spaning om ironin i just den programpunkten på en festival som kostar en månadshyra för ett studentrum att besöka. Ett biljettpris på tvåtusen spänn gör Way out West lika otillgängligt som Almedalen. Men den texten är skriven. Om och om igen.

Paneldeltagarna sitter på scenen och diskuterar hur näringslivet ska förändra sig. Gnäller över problemen med att få företagsspons till sin festival. DIY-kulturen dödades av PR-aktivismen och politiska influencers redan 2013. Nu funderar man inte ens över om det finns några problem med att företagsspons blivit en sån stor del av kulturen. Den är istället en självklarhet.

Kulturministern pratar om hur kulturen ska skyddas från klåfingriga politiker, ingen pratar om problemet med att det knappt går att andas syre utan att det har en företagslogga inne i Slottsskogen.

Under 10-talets första halva lyckades popen med bedriften att bli extremt politisk och genomkommersialiserad samtidigt. Enkla men fullt korrekta statements som ”rasism är dumt”, ”sexism är fel” eller ”vi måste göra något åt klimatet” skrämde inte bort några konsumenter, men väckte närmast fanatisk entusiasm. Något som peakade när the Knife på valnatten 2014 i all välmening satte upp sin erbarmliga musikal om migration på Södra teatern i Stockholm.

Den som då inte kände peppen hade en mobb klädd i CMYK-färgad lycra dragit ut på Mosebacke torg i ett moln av glitter och lynchat.

Fackliga frågor, fördelningspolitik eller klass var desto mer frånvarande.

Men som sagt. Gamla nyheter.

Det som är nytt för i år är hur uttråkad jag känner mig inför allt det här.

Det känns så… tre år sedan. Efter Trumps valseger, men också Sanders framgångar i USA och Labours ökade popularitet efter sin vänstergir så är PR-aktivismen hopplöst passé. Omodern helt enkelt.

Jag blir inte ens provocerad längre.

Näringslivet kan bara använda sig av den progressiva politik som kopplas till privatmoral. Förmår bara göra de politiska slagord till varumärken som inte avkräver dem något ansvar. Men efter 2016, Trump, sommarens skogsbränder och Brexit förväntar vi oss mer. Det gör mig, mitt i all politisk ångest, så sanslöst glad att det är 2018 nu, och inte 2014.