Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Hur var resan?
– Att komma in i Israel var lite annorlunda mot vad jag har tänkt. Jag blev stoppad av säkerhetskontroller tre gånger på vägen dit, första gången redan i Istanbul. Det kändes ovant och överdrivet, men precis överallt handlar det om säkerheten. Jag var stationerad i Hebron, den stad på Västbanken där det är mest oroligheter. Det händer saker precis hela tiden. Som internationell besökare rör du dig fritt nästan överallt så länge du har ditt pass och visum på dig. Men det är klart, första gången jag såg den israeliska militären kände jag mig inte säker utan tvärt om.

Du reste genom Ekumeniska följeslagarprogrammet och innan avfärd berättade du om hur ni skulle arbeta med ”preventiv närvaro”. Hur fungerade det på plats?
– Det kunde innebära att man stod på ena sidan av en gränskontroll och iakttar så att palestinska barn och lärare snabbt kommer igenom till skolan. Men ibland kunde vi också bokstavligen följa barn till skolan om de bad om det. En gång frågade en palestinsk flicka om vi kunde följa henne. Hon vågade inte gå själv för det var en bosättarflicka som gick på samma gata. Det är ett exempel på att något inte står rätt till. Så ska det inte vara.

Känner du att du har gjort skillnad?
– Jag hoppas att jag gjort skillnad, det är hela syftet med stationeringen. De kommentarer vi fått av framför allt palestinier men även turister och israeler är att vi behövs. Den internationella närvaron är viktig för att inte konflikten ska trappas upp.

Vad gjorde störst intryck på dig?
– Jag har fått tusentals olika intryck av att sitta med familjer och lyssna på deras berättelser. Men det som gjorde störst intryck, på ett negativt sätt, var de sammandrabbningar som ägde rum många fredagar. Palestinska barn kastar sten mot israelisk militär, men de träffar aldrig, det är en symbolisk handling mot ockupationen. Och militären svarar med tårgas och ljudbomber och annat som kan skada eller döda de här barnen. Första gången jag var med kunde jag bara tänka att: ”det ska inte vara så här.” Men de här upploppen har blivit normaliserade i en abnormal miljö.

Är allt negativt, eller finns det ljuspunkter också?
– Vi pratar mycket om vad som är dåligt och går bakåt men det finns också saker som går framåt, som gör att många tror på försoning och att ockupationen kan hävas. Som de möten som sker mellan palestinier och israeler. Det finns en vilja, men än så länge är den för liten för att lyckas. På gräsrotsnivå är det mindre svårt att förena människor, men på politisk nivå är det nästan omöjligt. Så det måste till en förändring där också.

Ekumeniska följeslagarprogrammet

Drivs av Sveriges kristna råd och har sedan starten 2002 skickat fler än 300 svenskar till Palestina och Israel.

Följeslagarprogrammet föddes sedan kyrkoledare i Jerusalem i ett brev till Kyrkornas världsråd efterlyste internationell närvaro i området.

Syftet är att dämpa våldet, öka engagemanget för fred och främja respekten för folkrätten. Samt att sprida kunskap om konflikten i Sverige.