Nyligen kom vår elfte antologi ut. Temat var arbete. Vi har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar fick en genomslagskraft som var mycket större än vad vi vågat hoppas på.

I Kulturnyheterna, under den infekterade debatten om Svenska akademiens kris, tog antologin plats och blev av litteraturrecensenten Ulrika Milles rekommenderad till akademiledamöterna. Den skulle ge dem lite verklighetsinsyn. Bättre omdöme än så går nästan inte att få.

För foten i verkligheten är inte vad dagens styrande gjort sig kända för att ha. Och nu tappar våra folkvalda röster till nya aktörer med ett oväntat drag under galoscherna.

Plötsligt saluförs åsikter som för en kort tid sedan inte var rumsrena, i dag uppsminkade till helt naturliga inlägg i vardagssamtalen. Alternativa fakta har blivit fakta.

De allra flesta av oss som arbetar och räknas till arbetarklassen kan i dag fortfarande inte per automatik flexa, gå till tandläkaren på arbetstid, få förskottssemester eller friskvårdsbidrag. Vi är fortfarande sjukare, får sämre ålderdom och dör tidigare.

Men ändå står vi nu i begrepp att sluta värdesätta det system som byggt vår nations välfärd. Där framgångsreceptet varit att vi har arbetat solidariskt mot samma mål. För rättvisans skull.

LO-kollektivets stora skara verkar glesna. Flera verkar överväga att lämna en lång och obruten tradition av grupplojalitet. Att ställa upp för varandra. Där vi inte bara trott på att vi ska få det bättre, utan att hela samhället ska bli en tryggare plats att bo på.

Men om vi gör det lämnar vi plats till en orättvis värld. Som blir en farlig värld.  Det vi borde frukta är inte i första hand gängkriminalitet eller islamister utan de marknadskrafter som släppts lösa för att på egen hand värdebestämma allt vi har och behöver, samhällsfaran med att rikedomarna är större än någonsin, men samlade i färre fickor.

Det som ska trygga oss i ett samhälle, vård, skola omsorg är privatiserat och vårt välmående vägs mot vinstkrav.

Nu är det snart val. Och det finns några därute som vill pocka på allas vår uppmärksamhet. Vårt gillande och vår röst. Vi tvingas navigera bland ropen om ett tryggare Sverige, fler poliser och tuffare gränskontroller.

Men vi måste se ett steg längre. Det finns en morgondag. Migrationspolitik är inte svaret på alla frågor och i debatten om asyl och migration saknas det historiska minnet. Ju större de socioekonomiska klyftorna är mellan olika länder, desto mer pratar vi migrationskontroll; och ju mindre de socioekonomiska klyftorna är, desto mer pratar vi fri rörlighet.

Asylen är en av mänsklighetens äldsta inrättningar, äldre än Sverige, äldre än statsväsendet, äldre än kristendomen.

De partier som pekar ut migrationen som det största problemet har skapat en framtid där ideologier som nationalism, rasism och fascism åter kan framträda som försvarbara politiska inriktningar.

Det räcker med att läsa några av bidragen i antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar så får vi facit. Det stavas jämlikhet. När vi börjar tumma på människors värde får vi en otrygg värld. För alla.