Lika traditionsrik som Almedalsveckan själv, lika traditionsrik håller Annie Lööf på att bli när det gäller att föreslå tvivelaktiga ingrepp i den svenska arbetsmarknaden.

I samband med politikerveckan beskriver hon på DN debatt fyra problem som måste lösas.

Med Centerns förslag till lösning kommer man också att genomföra ”århundradets arbetsmarknadsreform”, enligt Annie Lööf.

För det första vill man sänka ingångslönen för de nyanlända. Ett borgerligt standardrecept för alla grupper som inte kommit sig in på arbetsmarknaden.

Det var receptet när kvinnor en gång i tiden ökade sitt inträde på arbetsmarknaden.

Samma recept har i nutid gällt ungdomar, och nu nyanlända.

På de arbetsplatser i Sverige där merparten av Sveriges industriarbetare jobbar, är minimilönerna 17 582 – 19 766 kronor.

Min absoluta erfarenhet, efter hundratals uppsägningsförhandlingar, är att nyckelpersoner i ett företag blir kvar i företaget i en arbetsbristsituation, även om de har kortare anställningstid

Tomas Lundmark

På de arbetsplatser där minimilönen är 19 766 kronor är det dock möjligt att träffa ett så kallat yrkesintroduktionsavtal.

En arbetsgivare som anställer en nyanländ kan under normalt 12 månader betala 75 procent av minimilönen, det vill säga 14 825 kronor.

Om nu politikerna ska bestämma lönerna på svensk arbetsmarknad i stället för arbetsmarknadens parter, så vore det intressant att få veta av Annie Lööf hur mycket lägre lönen ska vara än den som i dag gäller.

För det andra vill Centern ta bort arbetsgivaravgiften för den som anställer en nyanländ. ”Kostnaderna för att anställa måste sänkas”.

Här sparkar man in (vid)öppna dörrar. Redan i dag kan en arbetsgivare anställa en nyanländ, en så kallad introduktionsanställning, och få 80 procent av lönekostnaden i stöd från Arbetsförmedlingen under tolv månader.

Vidare finns det ingen som helst logik i Annie Lööfs resonemang. I hennes debattartikel ondgör hon sig över att Socialdemokraterna använder sig av statliga subventioner när nyanlända anställs.

Sen är det precis det som hon själv föreslår som en del i århundradets arbetsmarknadsreform.

För det tredje behöver Arbetsförmedlingen göras om i grunden. Matchningsfunktionerna behöver läggas ut på privata aktörer.

Här är också ett borgerligt standardrecept. De fria marknadskrafterna är lösningen.

Jag håller med om att den så kallade matchningen är viktig och behöver förbättras.

Om nu politikerna ska bestämma lönerna på svensk arbetsmarknad i stället för arbetsmarknadens parter, så vore det intressant att få veta av Annie Lööf hur mycket lägre lönen ska vara än den som i dag gäller

Tomas Lundmark

Lika viktigt är att prioritera diskussionen om hur den ska fungera, och i vilken regi.

Arbetsförmedlingen har sedan mer än tio år tillbaka använt sig av ”kompletterande aktörer” i sin verksamhet.

Resultatet har varit si och så. I samband med upphandlingarna tycks det som om priset många gånger har fått företräde framför kvalitén, vilket inte gynnar den som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden.

För det fjärde så lyfter Annie Lööf fram Centerns hjärtefråga, nämligen att urholka lagen om anställningsskydd.

Man förespråkar kompetens framför anställningsår.

Vad hon inte vet, förstått eller tagit reda på, är hur uppsägningar går till i praktiken.

Eller hur lagen om anställningsskydd fungerar i praktiken. Om man inte har tillräcklig kompetens för arbetet så kan arbetsgivaren säga upp den personen.

Helt i enlighet med las. Då spelar det ingen roll hur lång anställningstid man har.

Min absoluta erfarenhet, efter hundratals uppsägningsförhandlingar, är att nyckelpersoner i ett företag blir kvar i företaget i en arbetsbristsituation, även om de har kortare anställningstid.

Annie Lööf menar att vi måste sluta ha ett nostalgiskt förhållningssätt till arbetsmarknaden.

Men det är hon själv som är nostalgisk när hon vill återgå till den ordning som gällde för 50 år sedan, nämligen att arbetsgivaren godtyckligt kunde säga upp sin personal.

Framför allt första och fjärde förslaget är helt uppåt väggarna i århundradets arbetsmarknadsreform.

Det ligger därför nära till hands att hoppas att det går som i sagan om Mäster Skräddare: ”Det bidde ingen reform, det bidde ingenting”.