Vikten av att hålla ihop. Vikten av att ge alla samma chanser oavsett plånbok, att stå upp mot hatet i en tid av extremismens angrepp, att värna demokratin.

Stefan Löfvens känslomässiga tal på torsdagskvällen i Almedalen kommer tveklöst att följa honom som det bästa han hållit.

Men så är förutsättningarna speciella. Efter att nazisterna i Almedalen under dagen hade bytt sina attacker mot toppolitikernas framträdanden och i stället börjat angripa vanliga utställare och besökare.

Och efter att tre personer i tre incidenter slagits till marken, är det exceptionella tider under den politikervecka som verkar i demokratins namn.

Att Löfven frångick det traditionella upplägget och delgav publiken sin barndom som barnhemsbarn var då naturligt.

Här fanns en skärpa, ord om en egenupplevd uppväxt där han fick de chanser han behövde i en ny familj, trots hans första tid på barnhem.

”Landet går inte sönder om vi håller ihop”, citerade han den tidiga socialdemokratiska utbildningsministern Värner Rydén.

Och fortsatte med egna ord riktade mot det hat SD sprider i syfte att öka den splittring som finns i stället för att minska den: ”hycklande” och ”cyniskt”. ”Jag fick kärlek som barn. Då segrar inte hatet.”

Visst fanns de socialdemokratiska förslagen där.

Det utmärkta första steg mot en mer rättvis pensionssystem som presenterats tidigare under dagen, den 90-dagars garanti som bidragit till att ungdomsarbetslösheten nu är den lägsta på 16 år och den ekonomiska politik som gjort att sysselsättningen i Sverige i dag ligger på historiskt höga höjder för något EU-land någonsin.

Men det som stannar kvar är känslan av ett mycket starkt rättvisepatos hos en person som gått den långa vägen från barnhemsbarn till svensk statsminister.