Stöd för Socialdemokraterna från LO och TCO-anslutna

Få minns att LO-anslutnas sympatier för Socialdemokraterna visade låga siffror även 2015.

Därefter steg siffrorna igen för att nu åter sjunka.

Självklart är det inte bra för Socialdemokratin att ha låga siffror bland sina kärnväljare, men när nu SCB:s nya siffror kablas ut som en katastrof av typ Titanics undergång kan det vara bra att ha i bakhuvudet att LO-anslutnas siffror har legat på ungefär samma nivå ganska länge, där det senaste halvåret bryter av.

Det som därför är intressant är vad Socialdemokraterna nu ska göra i det akuta läget. Ska de över huvud taget göra något drastiskt och ändra sin politik? Runt denna möjliga kursändring duggar råden från de politiska motståndarna tätt vilket är förståeligt.

Dagens Industri släppte redan till första maj på ledarplats en del käcka förslag för hur LO och arbetarrörelsen skulle kunna locka LO-anslutna.

Till exempel att gå Alliansen till mötes när det gäller vinst i välfärden, att säga ja till rutavdrag och ja till privata sjukvårdsförsäkringar.

Och naturligtvis, att rent allmänt sänka skatter, uppenbart oavsett vilka nedskärningar det skulle resultera i.

Centerpartiet å sin sida verkar tro att Socialdemokraterna kan få fler arbetarröster om de ökar möjligheten för företag att ta hit arbetare från tredje land för att konkurrera med svenska arbetare genom att dumpa deras löner.

Det här är den typen av frågor där Socialdemokraterna måste vara väldigt tydliga.

Vi minns bottennapp som det socialdemokratiska förslaget i Stockholm om ”en butler i tunnelbanan”, – där man förespråkade en ny lågbetald tjänarnisch för arbetare – och den virriga rådvillhet som länge rådde runt stölden av våra skattepengar genom vinstuttag.

Inte ens den exploaterande och lönedumpande lag som arbetare från tredje land utsattes för genom den lag om arbetskraftsinvandring som Alliansen tillsammans med Miljöpartiet införde kunde omedelbart fördömas, även om Socialdemokraterna satte ned foten i frågan till förra valet i det tiopunktsplan som partiet tillsammans med LO lade upp för svensk arbetsmarknad.

Det här är i stället Allianspartiernas och Sverigedemokraternas politik. Som Alliansvännerna påstår att socialdemokraterna kan vinna tillbaka arbetarröster på.

Ingen av frågorna innebär dock några som helst fördelar för arbetare.  Det är ett märkligt resonemang.

De är ungefär som den SR-journalist jag diskuterade rutbidrag med för en tid sedan som tyckte att lågavlönade visst kan tycka att rutbidrag är bra även om det inte ger jobb och även om arbetarklassen är nettobetalare in till systemet.

I ren sympati skulle arbetare stödja rutbidrag som används av rika, alltså. Svaret kan bara bli ett: Glöm det.

Däremot ser arbetare nog gärna att en större andel av deras skatter går till en utbyggd hemtjänst för dem som är i behov av hjälp i sina hem.

Och på samma sätt så måste vi för alla de övriga frågorna se vilka som gynnas i den omfördelning som förespråkas. Det är inte arbetare.

Varje steg mot fortsatta giriga vinstuttag ur vår skattefinansierade välfärd, varje fortsatt exploatering av utländsk arbetskraft som leder till lönedumpning, och varje steg mot fler bidrag till de rika kommer att få till följd att andelen arbetare i Socialdemokraternas led blir lägre, aldrig högre.

Trianguleringens tidevarv är förbi, alltså den tid när Socialdemokraterna ställde sig nära andra partiers ståndpunkter i utvalda frågor för att försöka locka över deras väljare. Det fungerade inte.

De ovanstående förslagen är starkt arbetarfientliga. Det är förslag som Alliansen och Sverigedemokraterna står bakom i skön förening.

Det är förslag som måste bekämpas för att rädda arbetares valfrihet, personliga ekonomi och fungerande vardag.

Kan Socialdemokraterna fortsatt visa att de driver arbetarnas ståndpunkter i dessa viktiga fördelningspolitiska frågor kommer de också att få LO-väljarnas förtroende.