I en stad, någonstans i Sverige, där kylan plötsligen har gjort en comeback, väntar Sarah på ett fik.

Hon vill inte framträda med sitt namn av rädsla att hon inte ska få mer jobb inom äldreomsorgen där hon nu jobbat i fyra år som timvikarie.

Som Arbetets SCB-siffror visar är vård och omsorg en sektor med många utrikesfödda kvinnor som går på tillfälliga anställningar.

Sarah, en drygt femtioårig kvinna, är en av dem.

– Om jag hade fast anställning, så skulle jag känna mig trygg, säger Sarah.

Sarah kom till Sverige för ungefär tio år sedan. Hon tyckte att Sverige var ett fantastiskt vackert land.

Att det skulle bli så svårt att få tryggt jobb, det anade hon inte.

– Det är tufft i Sverige, man ska lära sig språket och sedan försöka hitta ett jobb. Det är väldigt svårt.

Sarah vandrade den vanliga vägen för nyinflyttade utrikes födda. Först SFI och sedan studerade hon vård och omsorg på Komvux och hon fick praktik i åtta veckor.

Hon praktiserade på samma kommunala arbetsplats där hon nu har jobbat i fyra år – utan att få en fast tjänst. Hon knackar argt i bordet.

Den tillfälliga anställningsformen som Sarah lever med och lever under medför inte bara stress.

Det medför också kroppsliga smärtor. Men för Sarah är det omöjligt att sjukskriva sig, det skulle innebära radikalt minskad inkomst.

– Det är jättehårt och tungt. Man måste ha kroppen för det här yrket. Jag hjälpte en boende och jag skadade ryggen. Jag har fortfarande ont, säger hon och pekar på ryggen.

För två sedan skadade hon axeln och var tvungen att gå till sjukgymnast varje vecka i ett halvt år. Och nu ryggen, som hon säger.

– Jag har så ont i ryggen så jag kan inte ens ta på mig bh:n. För de som har fast anställningar, spelar det ingen roll, de kan sjukanmäla sig, men för oss timvikarie, vi måste jobba.

Det är tufft i Sverige, man ska lära sig språket och sedan försöka hitta ett jobb. Det är väldigt svårt

Sarah

– Jag behöver ju pengarna, säger Sarah och suckar tungt.

Sarah känner sig konstant stressad. Att inte kunna planera framtiden och att oroa sig för pensionen leder till sömnlösa nätter.

– Jag tror att pensionen blir väldigt lite. Jag kom ju hit för ungefär tio år sedan. Förstår du? Men jag orkar inte tänka på framtiden, då kan jag inte sova på natten.

Att inte kunna veta när arbetsgivaren sparkar dig eller om det finns tillräckligt mycket jobb, är en börda som Sarah säger sig bära varje dag.

Ofta ringer arbetsgivaren halv åtta på morgonen. Sarah är tacksam över att det är henne de först lyfter luren till.

Men hon bli också upprörd när hon tänker på det.

– Jag blir stressad, ska åka tunnelbana. Jag skyndar mig, klär på mig. Men det är jobbigt. Ibland känner jag stor stress. säger hon och suckar tungt.

Eftersom Sarah jobbar som timvikarie är det inte alltid säkert hur många timmar hon får jobba.

– Minst fem timmar. Ibland sex timmar, ibland sju timmar. Men helger brukar det bli långa pass men det är inte så många helgar.

På sitt arbete möter hon många personer som har jobbat som timvikarier i några år.

Chefen säger ingenting, timvikarierna går inte ens på mötena.

Sarah säger att chefen bara pratar med dem som har fast tjänst. Timvikarierna är inte ens med i planeringen.

Sarah gör klart att jobbet som timvikarie är en utmaning.

Hon har inte bara svårigheter att kunna planera sin tid, sin tillvaro och hela sin framtid.

Det handlar också om en utmaning att få ekonomin att gå ihop.

– Ibland tjänar jag 12 000 kronor i månaden och ibland 13 000. Men ibland mindre än 10 000 kronor, för att jag inte fått många timmar. Till exempel under januari och februari fick jag mycket mindre pengar då fick jag jobba bara 40-timmar.

Så fort hon får oförutsedda utgifter skakas hennes tillvaro om. Hon måste vända på varje krona för klara av vardagen.

– För ett tag sedan gick vår TV-apparat gick sönder, berättar hon.

Men när hon ville köpa en tv och betala av den under tolv månader som tog det stopp. Nej, du har inte fast anställning, blev svaret.

Hyran ligger på 8 000 kronor vilket mer eller mindre innebär att ekonomin är pressad varje månad.

Livet med låg inkomst och otrygg anställning är tufft, förklarar hon och stoppar handen i väskan för att visa upp sin mobil. Den har hon köpt i sitt hemland.

– Jag kan inte ens köpa mobiltelefon.

I valet mellan att våga gå ut med sin otrygga anställning och riskera att bli arbetslös, eller att vara anonym väljer Sarah det andra alternativet.

– Jag är rädd att om chefen ser mitt namn på tidningen får jag inga flera timmar.

Sarah hoppas, trots allt, på en förändring från politiker. Hon anser att den rådande läget inte är hållbart. Inte för samhället eller individen.

– Det måste regleras att man inte får jobba x-antal år utan att få fast. Om man vill jobba och inte gör fel, då måste man få fast tjänst. Det behövs fasta anställningar till alla.