I LO-ekonomernas vårprognos skildras tydligt det ”välfärdsunderskott” som drabbat Sverige under det senaste decenniet, där resurserna helt uppenbart inte har räckt till.

Några sidor i rapporten skildrar tydligt vad det hela beror på. Det är de avsnitt som handlar om de försvunna skatteuttagen.

Bara den fastighetsskatt som Alliansen tog bort gör att vi nu på årsbasis har 19 miljarder kronor mindre att satsa på välfärden.

Lägre moms på livsmedel och restaurangbesök ger ett svinn på ytterligare cirka 40 miljarder kronor per år.

Och rut- och rot-bidrag, det vill säga möjligheten att få skattepengar till utbyggnad av, eller städning i, hemmet, gör att därutöver ytterligare 15 miljarder kronor knapras från satsningar på vård, skola och omsorg.

Det är 74 miljarder kronor som skulle ha kunnat satsas på vår gemensamma välfärd – varje år.

De som främst drar nytta av dessa försvunna skatter är de redan högavlönade.

I deras plånbok hamnar en betydande del av den försvunna fastighetsskatten, de använder i betydligt högre grad än genomsnittssvensken skattepengar för att bygga om sin villa eller anlita städning i hemmet och det är även de högavlönade som främst drar nytta av den sänkta momsen.

Däremot drabbas alla av en försämrad välfärd, till exempel av den tilltagande urholkningen av såväl socialförsäkringarna som arbetslöshetsförsäkringen.

I sjukförsäkringen är det nu bara 50 procent av löntagarna som undgår att få sin ersättning reducerad för att de slår i inkomsttaket.

I arbetslöshetsförsäkringen är det ännu värre, drygt 70 procent hade en inkomst över taket 2017.

Att dessa stora hål i välfärden omedelbart lagas är en viktig uppgift för en rödgrön regering, och i ett läge med exceptionellt bra tillväxt och ekonomi, med låg inflation och en lönebildning under kontroll som motverkar risken för överhettning och bra penningpolitik anser LO-ekonomerna att det nu finns alla förutsättningar.

I detta läge, detta närmast unika guldläge, för att återta en liten del av vår försvunna välfärd slår dock Alliansen bakut.

I olika sammanhang men med stor samstämmighet har de borgerliga partiledarna riktat följande uppmaning till finansminister Magdalena Andersson: sänk skatten, och om det blir några pengar över så lägg dem på hög i statskassan.

Det skulle inte bara innebära att välfärden mister ytterligare resurser, det skulle också innebära att ännu större andel av våra gemensamma resurser läggs över från låg- till höginkomsttagare.

Det här är i grunden en fråga om vanlig simpel rättvisa.

Det ligger ingen ekonomisk sanning i Alliansens linje, när de påstår att en expansiv finanspolitik i form av sänkt skatt för högavlönade skulle gynna ekonomin.

Men att en expansiv finanspolitik i form av en välfärd för alla inte skulle göra det.

Det är ideologi det handlar om.

Med tanke på den centrala roll som svensk vård och utbildning har för att skapa en frisk och utbildad arbetskraft som kan öka tillväxten är förhållandet dessutom det omvända.

Så vad finansminister Magdalena Andersson i dagens ekonomiska läge borde göra är att följa LO-ekonomernas råd och avskaffa det välfärdsunderskott som Sverige har hamnat i.

Då kan vi nog fortsätta med den fina ekonomiska utveckling som landet nu är inne i.