RECENSION. Gunnar Sträng hade kunnat göra vilken PR-byrå som helst grön av avund.

Så sitter jag och tänker när jag läser Anders L Johanssons nyutkomna biografi över honom, med titeln Rikshushållaren.

Med sin livrem, sina hängslen och sin gummisnodd över plånboken skapade han en bild av… ja, en rikshushållare (eller en man som inte litade på sina egna byxor i vissa kretsar).

Bara för några veckor sedan, när Magdalena Andersson presenterade budgeten, hänvisade hon till hängs-lena och livremmen, för att understryka regeringens ansvarsfullhet.

Men vem var Sträng egentligen? Vad stod han för politiskt? Det är det betydligt färre som har koll på.

Johanssons biografi är därför ett välkommet bidrag. Där tecknas bilden av lantarbetaren som blev finansminister – i 21 år.

Under Sträng ökade skatte-kvoten från 20 procent av BNP till över 45 procent och hans stora bedrift var att han till och med fick högern att acceptera det.

I dag tenderar vi att betrakta bristen på välfärdspolitiskt motstånd under rekordåren som en självklarhet, men egentligen berodde det på att ett gäng brinnande ideologer lyckades erövra hegemonin.

Johansson – till vardags professor i ekonomisk historia – berättar engagerande om allt detta.

Lika bra skriver han om hur Sträng hamnade i otakt med tiden under slutet av 60-talet och han skildrar bataljerna med 68:orna inträngande.

Det är ett mäktig tegelsten som Johansson skrivit. På många sätt är det en bok som man inte förstår att man behöver läsa förrän man gjort det.

Epoken Sträng har en central plats i all historieskrivning över 1900-talet – men hur många kan i ärlighetens namn förklara vad Sträng-doktrinen byggde på (stram finanspolitik, budgetbalans och reglerat kreditväsen)?

Skulle jag komma med någon liten invändning mot ”Rikshushållaren” är det att författaren inte tränger tillräckligt djupt in i Gunnar Strängs tankevärld.

Här finns nästan inga referenser till vad han läste eller vilka tänkare som var hans förebilder.

Det är synd, för sådana listor brukar vidga bilden av politikerna. Det visade inte minst Olle Svenning i nyutkomna År med Erlander – också den en bok som avmystifierar rekordåren.