Fredagskvällen den 24 maj 1968 ringer det till sociologistudenten Gunilla Wettersjös rivningskåk i Stockholm.

23-åringen avbryter sin studiecirkel, slänger iväg böckerna och rusar till Holländargatan för att ansluta till de hundratals studenter som bestämt sig för att ta över sitt eget kårhus i protest mot en ny studieordning med linjesystem.

De flesta var långt till vänster. Själv var hon kommunist med partibok och minns hur tankarna gick kring förslaget, UKAS kallat, som sågs som ett försök att skräddarsy den högre utbildningen efter näringslivets mått: ”De ska inte tala om för oss vad vi ska läsa. Kom inte och peta på vårt universitet!”

Den fyra dagar långa ockupationen av ett kårhus fångade mediernas och Olof Palmes intresse och har i dag en given plats i svenska redogörelser för året 1968, då radikala vänsteridéer bubblade upp till ytan runtom i världen.

En solig eftermiddag 50 år senare träffar Arbetet den pigga pensionären Gunilla Wettersjö i det gamla kårhuset. Hon minns väggarnas reliefer och balkongerna där det hölls tal.

Efter ett yrkesliv som sjuksköterska är Gunilla Wettersjö idag pensionär, och engagerad som volontär för flyktingar.

Men på skådeplatsen för studentrevolten sitter i dag blivande ekonomer och pluggar i lugn och ro.

Nuförtiden tillhör huset Handelshögskolan. Ironin undgår henne inte:

– Nu har kapitalet verkligen tagit över. Det var ju det vi inte ville, säger hon med ett skratt.

Själv kom hon in i en högskolevärld i snabb förändring. Mellan 1963 och 1968 fördubblades antalet studenter till 100 000.

Stora barnkullar efter kriget och ett allmänt studiestödssystem breddade rekryteringen. Samtidigt svepte vänstervindar över samhället.

I utrikesnyheterna 1968 fanns det gott om handfast inspiration för radikala studenter.

Den fyra dagar långa ockupationen väckte stor uppmärksamhet.

I början av maj kablades bilder ut på Parisstudenter som krävde revolution och drabbade samman med kravallpolis.

Tio miljoner arbetare strejkade, Paris-börsen stormades och president de Gaulle utlyste nyval.

Gunilla Wettersjö tror att Stockholmsstudenterna ville sätta igång något lika stort.

– Vi ville inte vara sämre. Det var ett liknande reformförslag där och länderna är inte så olika.

När dåvarande utbildningsminister Olof Palme första natten kom till kårhuset på studenternas inbjudan för att tala blev han häcklad.

Efteråt fördömde han deras anti-parlamentarism.

Kårhusockupationen resulterade i ett fiasko, om man ser till den uttalade målsättningen

Henrik Berggren, historiker

– Han sa att det påminde om öststaterna. De flesta tyckte att sossarna var höger. Det gjorde ju bara saken värre. Vi tänkte att inte ska en feodalgubbe komma och tala om saker för oss, säger Gunilla Wettersjö.

Henrik Berggren är historiker och mångårig ledarskribent på Dagens Nyheter. Han har nyligen givit ut boken 68 som behandlar just det mytomspunna året 1968.

Reaktionen mot UKAS ser han som en del i dåtidens växande missnöje med det moderna byråkratiska samhället.

Tankegången gled sedan över i en mer radikalt samhällskritisk riktning:

– Om orsaken till UKAS var kapitalismen, var det då inte den som borde avskaffas? frågar han retoriskt.

Klicka på tidslinjen för att se den större

Från kårhusets fasad vajade röda fanan och därinne hamnade UKAS allt mer i andra rummet. Det käbblades om maoistiska slagord och vissa grupper trodde att de kunde tända revolutionens gnista.

Gunilla Wettersjö var med i den spontana demonstration som på lördagen 25 maj gick runt i Stockholm och uppmanade till revolt och efter franskt snitt letade efter viktigare samhälls-institutioner än kårhus att ockupera.

Men gruppen återvände till kårhuset utan att ha uträttat sitt ärende och på den fjärde dagen avslutades ockupationen. Till råga på allt vann högern kårvalet den hösten.

Så vad resulterade kårhusockupationen i egentligen?
– Ett fiasko, om man ser till den uttalade målsättningen, slår Henrik Berggren fast.

Studenterna fördömdes och reformen genomfördes de kommande decennierna, men händelsen gav samtidigt energi till de växande kvinno-, miljö- och musikrörelserna och gjorde 1970-talet till ett radikalt och ifrågasättande decennium, förklarar han.

– Man kan säga att ockupationen och 1968 i allmänhet inte gav de politiska resultaten men besjälade en massa människor att fortsätta in i folkrörelsearbete av traditionellt svenskt slag. Det hade en väldig effekt på samhället.

Gunilla Wettersjös analys tar avstamp i den personliga erfarenheten. Hennes ingång till aktivismen var Vietnamrörelsen.

Därefter deltog hon i kårhusockupationen. Senare har hon engagerat sig i bland annat anti-rastistiskt arbete och mot Nato.

I dag är hon volontär för flyktingar.

Kårhusockupationen har blivit en symbol för det radikala 1968.

Kring de där försommardagarna 1968 har hon bara lustfyllda känslor, säger hon.

– Kårhusockupationen gav mer eld till de olika kamper som pågick. Man såg så många engagera sig. Då fick man kraft och kände att man kunde ändra på saker.

Hon är fortfarande vänster men vet inte vilket parti hon ska rösta på i höst.

– Jag fick någon slags vaccination, tror jag. Jag är ungefär likadan som person och har inte anpassat mig alls.

På 50 år har det runnit mycket vatten under broarna och en Berlinmur har fallit.

Frågan är om det i dag finns kvar något av idéerna som fick studenterna i kårhuset att känna att de kunde förändra samhället i grunden.

Man såg så många engagera sig. Då fick man kraft och kände att man kunde ändra på saker

Gunilla Wettersjö återvänder till kårhuset

Då fanns en större framtidsoptimism och därför en annan grogrund för idéer om hur marknadsekonomin skulle kunna ersättas än i dag, menar Henrik Berggren.

– Dagens utopier bygger sällan på ekonomisk grund utan på att människan i sig ska bli bättre och visare. Det tycks inte ge samma energi.

Gunilla Wettersjö tycker att hon var ung i rätt tid. Det fanns gott om jobb och bostäder och därmed utrymme att vara politisk.

Dagens studenter är inte så revolutionära som de borde vara i hennes mening.

– Det behövs ju. De har det värre än vad vi hade det. Men måste man flytta var tredje månad och söka jobb som ger dåligt betalt har man inte tid att slappna av eller tänka själv.

Hon ser i dag en ovilja hos folk att engagera sig i grupper men efterlyser mer aktivism i 68-andan.

– Allt nytt och intressant kommer underifrån. Därför måste man gadda ihop sig i egna rörelser som Metoo. Det är bra att det brakar loss ibland.

Några kända deltagare i kårhusockupationen:

Anders Carlberg. Då: Ordförande för Vänsters ungdomsförbund, mötesordförande.
Sedan: Engagerad i Social-demokraterna och vd för Fryshuset.

Mats Gellerfelt. Då: Maoist, munhöggs med Olof Palme under mötet.
Sedan: Författare och kulturkritiker i SvD.

Carl BIldt Då: Ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, begärde att mötesordföranden Anders Carlberg skulle avsättas. Sedan: Statsminister, utrikesminister.

Åsa Moberg. Journalist och författare, var där för att bevaka händelsen.