Sverige är ett litet land. Men den korta tid då Sverige var stormakt under Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid verkar ha satt djupa spår i oss.

På gott och ont.

Ansvar och storhetsvansinne, snille och smak.

Gustav den III kallas för Teaterkungen. Han var också personlig vän med det franska kungahuset och var engagerad i motståndet mot den franska revolutionen och införde censur av pressen här hemma i Sverige.

Det är i den andan som stadgarna för Svenska akademien skrivs. De skrivs i en tid då vanliga medborgare var pöbeln och de utvalda var för mer än andra.

Ännu i dag är det många som blir till sig av att få vara nära kungahuset och den låtsasmakt som genomsyrar dem.

För att leka 1700-tal kan du gå med i grupp och lajva i Tyskland i kläder från tiden.

Men när du sedan tar av dig utklädnaden är du i det vanliga livet igen. Problemet med Akademien är att de aldrig går ur sin konservativa teaterdräkt.

Men när fasaden spricker kan pöbeln se den förljugna verkligheten.

Vi skrattar som i Kejsarens nya kläder när vi ser gubbarna stå med rumpan bar.

Kvinnorna i Akademien måste utkämpa en kamp som är svår att sätta sig in i.

Att stångas med detta gäng av män med gammal unken och dammig makt måste stundtals vara en skärseld.

Att se Sara och Sara vandra ut ur Akademien var som en oljemålning från ett bibliskt motiv.

Kvar framför Börshuset, precis intill det kungliga slottet, fladdrar en knytblus i vinden som en symbol för svårigheten att bryta ett maktmönster med storhetsvansinne.

Gustav III lyckades inte stoppa den franska revolutionen och jag tror inte att männen i Akademien kan stoppa den revolution som Metoo startade. Vi, pöbeln, är nu förbannade och inget kan stoppa oss.