I går kom regeringens sista budget innan valet. Det var inget att höja på ögonbrynen för.

Den stora nyheten var att den så kallade kärnan av välfärden (vård, skola och omsorg) får en miljard redan i år. Men vad är planen egentligen?

I fyra års tid har budgetarna varit strama. På fyra år har finansminister Magdalena Andersson betalat av över 300 miljarder kronor på statsskulden. Inte för att väljarna bryr sig om det i sig.

Finanskrisårens oro för ekonomin är sedan länge glömd. Med respekt för att finanskriser är allvarliga ting och måste hanteras varsamt när de inträffar så är överskott i lågkonjunktur absolut inget att sträva efter.

Frågan är vad Socialdemokraterna vill med den här valrörelsen.

Kommer det inte ett valmanifest som heter duga snart är det dessutom svårt att se vad denna nitiska hållning kring statsfinanserna har varit bra för.

Politikens roll är inte att administrera en budget. Politikens roll är att visa vägen framåt mot det samhälle man vill skapa.

Hur man kommer dit måste vara tydligt även för de inte redan frälsta.

Men det är inte tydligt. Hur många gånger än ordet upprepas. I talepunkt efter talepunkt.

Det enda som är tydligt är prognosen som säger att statsskulden minskar till under 20 procent år 2021. Där finns inga som helst frågetecken om prioriteringen.

Socialdemokraterna beter sig som att det fortfarande är 1990-tal. Som att det stora problemet är statsfinanserna.

Som att det enda politiken kan göra är att plåstra om de grupper som far illa av marknadsekonomins hårda kanter. Men vi står långt ifrån hur det var då.

Snarare är vi i en brytningstid. En tid när de där stora investeringarna behöver göras. Och läget har aldrig varit bättre. Så varför tvekas det?

Förra höstens budget som egentligen var regeringens grande finale var inte dålig. Men den var inte heller något att jubla över.

Lite så kan nästan hela mandatperioden sammanfattas.

Socialdemokraterna har inte heller tagit chansen att vara opposition till sig själv. Inte förklarat vad det är för projekt som ska ta dem från att vara ett 28-procentsparti till ett 40-procentsparti.

På det viset är vårbudgeten kanske en ögonblicksbild av var Socialdemokraterna befinner sig.

Just nu är det här vad socialdemokratin åstadkommer när den sitter vid makten.

Den klarar av att slipa av de hårda kanterna litegrann. Men den har inte tillräckligt mycket framtidsvision och systemkritik för att lyckas omformulera det i grunden Reinfeldtska samhälle vi fortfarande lever i.

I ett sådant läge är en budget där man har 50 miljarder att spela med men använder 2,6 av dem helt rimlig.

Det är den extremt försiktiga taktiken av någon som vill minimera alla risker av rädsla för att man kanske inte ens når sitt föregående valresultat.

Samtidigt som just den försiktigheten kan kosta en valet.

Det är inte seriöst från något politiskt läger att kalla några miljoner för en satsning när man mycket väl vet att investeringsbehoven mäts i miljarder.

Men det är extra illa för Socialdemokraterna att göra det i en tid när klyftorna har ökat och människor frågar sig om välfärden håller om de behöver den.

Det är ju där rösterna finns att hämta. Både från arbetarklass och medelklass.

Då måste man också göra. Visa att man menar allvar. Vill Socialdemokraterna verkligen vinna valet kommer hela reformutrymmet och helst mer därtill behöva tas i anspråk.

Sätt av medel för höjda löner i offentlig sektor. Rusta upp samtliga sjukhus. Bygg bostäder. På riktigt.

Snart går vi in i 2020-talet. Förhoppningsvis blir det decenniet allt som 2010-talet inte har varit. Jämlikt och optimistiskt.

Det är exakt det vi behöver bestämma oss för nu. Hur vi vill att framtiden ska bli.