I både det amerikanska presidentvalet och inför Brexit-omröstningen har ryska påverkansaktioner haft inverkan på utfallet.

Det rör sig om spridande av så kallade falska nyheter och desinformation som syftar till att skapa en splittrad verklighetsbild och destabilisera demokratin.

Detta kommer med stor sannolikhet också att aktualiseras inför det svenska riksdagsvalet i höst.

Bland annat den ryska frilansjournalisten Ljudmila Savtjuk, som wallraffade på en propagandacentral i St Petersburg, varnar för att de ryska trollfabrikerna – alltså enheter som arbetar med påverkansaktioner på nätet riktade mot befolkningen i andra länder – förbereder sig för att sprida internetpropaganda i Sverige.

Utöver påverkansaktioner som orkestreras av främmande makt ser vi också hur radikalnationalistiska medier på nätet flyttar fram sina positioner med i princip samma arbetsmetoder som de ryska trollfabrikerna.

Detta uppmärksammades nyligen i en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut med rubriken ”Det vita hatet – radikalnationalistiska miljöer på nätet”.

Genom spridande av propaganda maskerad som nyheter försöker både Ryssland och radikalnationalister destabilisera demokratin och förskjuta opinionen.

Detta är en allvarlig utveckling som på sikt hotar det demokratiska styrelseskicket.

Därför är det vällovligt att flera stora nyhetsredaktioner planerar ett samarbete för att motverka spridningen av falska nyheter och desinformation.

Inför valet har mediehusen bland annat tagit initiativ till en gemensam sajt för faktagranskning inför valet 2018.

Även ideella aktörer har klivit fram för att ta ansvar för samtalsklimatet på nätet.

Parallellt med att satsa på faktagranskning måste dock de etablerade medierna jobba hårt med att bibehålla och stärka sitt förtroende.

Undersökningar från SOM-institutet visar förvisso att förtroendet för etablerade medier är stabilt över tid, men samtidigt kan ett märkbart förtroendetapp noteras i vissa grupper.

Framför allt bland den del av befolkningen som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Denna polarisering är en krutdurk på sikt och måste tas på allvar.

Inte genom att tillmötesgå radikalnationalismen utan genom att ta sitt demokratiska uppdrag på allvar.

I en rapport från idéinstitutet Katalys framgår nämligen att arbetarklassen i det närmaste har försvunnit från nyheter och faktaprogram och i stället huvudsakligen återfinns i film, drama och reality-program.

Det sistnämnda ofta av förnedrande karaktär. Detta gäller såväl kommersiella TV-kanaler som Public Service.

Samtidigt vet vi att det inte minst i det manliga LO-kollektivet finns ett ökande stöd för det arbetarfientliga partiet Sverigedemokraterna. Det är inte orimligt att tänka sig ett samband.

Det finns grupper som inte upplever sig representeras på ett adekvat sätt i de medelklassdominerade medierna, som därmed söker sig till etablissemangskritiska politiska rörelser och medier – trots att dessa förordar en politik som hotar gruppens intressen i övrigt.

Ökade klassklyftor i medierna och i samhället överlag bidrar till en sådan splittring som utgör grogrunden för etablissemangsförakt – vilket i sin tur skapar utrymme för radikalnationalistiska alternativmedier och ryska propagandacentraler.

Också arbetarklassen måste skildras i de etablerade medierna. Och för samhället som sådant är en viktig uppgift att minska de klassklyftor som skapar en sådan splittring som är en kungsväg för demokratins banemän.

Detta är överlevnadsfrågor, både för den fria och seriösa journalistiken och för det demokratiska samhället.