Efter nästan trettio år av experiment med marknadsmodeller och olika former av NPM är det glasklart att det inte går att bedriva kvalitativ verksamhet med krympande resurser.

För personalen som arbetar i välfärden innebär generella effektiviseringar ökad stress och att behöva tumma på människors behov för att nå budgetmål.

Personalomsättning och sjukskrivningar i offentlig sektor talar här sitt tydliga språk, och tankesmedjan Balans lyfter i Arbetet (20/2 2018) fram hur arbetsmiljön i 9 av 10 av Sveriges kommuner riskerar att ytterligare försämras.

Samtidigt visar flera rapporter på att behovet i det offentliga åtagandet är underfinansierat.

I Dagens Samhälle (15/2 2018) uppges underskotten i den kommunala sektorn växa till cirka 60 miljarder kronor de närmaste fyra åren och SKL:s chefsekonom varnar för ett stålbad för kommunerna likt det som kännetecknade 1990-talet, men hoppas på effektiviseringar och digitalisering.

Behoven av att rekrytera personal till vård- och omsorgsyrken är stora, nu och de kommande åren, vilket TCO:s ordförande Eva Nordmark lyfter i sin artikel i Arbetet (15/2 2018).

Hon menar att bristyrkena bör vara en valfråga.

Även Arbetsmarknadspolitiska rådet (13/2 2018) visar i rapporten “Hur fungerar kollektivavtalen?” att rekrytering endast kan åstadkommas om vi tillför resurser som möjliggör både en rimlig löneutveckling, goda arbetsvillkor och kompetensutveckling.

I diskussionen utelämnas dock hur skatteintäkter urholkats under 2000-talet.

Vi står inför stora underskott, men det är inte enbart på grund av demografi, utan på grund av en ideologiskt grundad skattesänkarpolitik med omvänd omfördelningseffekt.

Resurser har sakta men säkert slussats från det gemensamma till privata plånböcker, främst ett litet fåtal höginkomsttagare.

Avskaffandet av statlig fastighetsskatt och förmögenhetsskatt kombinerat med jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag har bidragit till en försvagad skattekraft.

Den totala skattekvoten stod i Sverige på 49 procent av BNP år 2000 och år 2016 på 44 procent.

Feministiskt initiativ tror på en generell välfärd tillgänglig för alla, för att säkra våra rättigheter som individer, inte minst för de mest utsatta grupperna i samhället.

Vi behöver en stark och likvärdig välfärd, där personal har tid och ork att arbeta med sina uppgifter. Det kräver tillskjutande av mer pengar.

I vår valbudget föreslår vi därför ett tillskott på 35 miljarder från staten till kommuner och landsting för välfärdssatsningar.

Det är medel för nyanställningar för att möta brister, höjda löner inom kvinnodominerade offentliga arbeten, medel till vidareutbildningar och kompetensutveckling, och reducering av normarbetstid.

Målet är att ge personalen inom det offentliga de förutsättningar de behöver för att ge invånare en god service.

Reformerna för stärkt välfärd är fullt finansierade genom en återställning av den förlorade skattekvoten med ca: 1 procent. Det kan jämföras med det systemskifte regeringen Reinfeldt genomförde genom att sänkta skattekvoten med 3 procent.

Vi vill visa att det finns en annan väg. Vi tror att svenska folket är trötta på eviga larmrapporter om kris i skola, vård, socialtjänst och polis.

Vi tror att många känner igen sig i bilden av verksamheter som tvingas till ständiga rationaliseringar och besparingar på bekostnad av personal och service till invånarna.

Det finns bara ett sätt att återställa svensk välfärd – att ge den de medel den behöver för att utföra sin uppgift. Att stärka skattekraften är feministisk välfärdspolitik!