När jag läste intervjun med Jan Björklund (L) i Arbetet häromveckan frågade jag mig själv för femtioelfte gången sedan jag 1979 lämnade Folkpartiet, det vill säga det parti Björklund i dag leder, hur jag någonsin kunde gå med i ett så antisocialt parti.

Häromdagen hittade jag ett svar. I mitt bibliotek finns en hel bokhylla med FP-material, däribland valhandböcker och partipresentationer från 1960- och 70-talen.

Det räcker med snabb genombläddring för att det ska bli klart att ”mitt” Folkparti var ett helt annat parti än Jan Björklunds Liberalerna.

Inte minst stod 1960-talets Folkparti nära den sociala liberalism som grundlagts av Jeremy Bentham i England och S A Hedin i Sverige, som redskap för en social revolution mot storkapitalet, kyrkliga vidskepelser, mansförtryck, för ökad rättvisa och jämlikhet.

I Folkpartiet vad det är och vad det vill (1963) görs en tydlig åtskillnad mellan Manchesterliberalism, ”ett frihetens samhälle ofta i avsaknad av social ansvarskänsla” och socialliberalism, där man ”byggt in den sociala människovården i det liberala systemet”.

I Politisk handbok (1966) är kampen mot kösamhället en huvudpunkt. Här talas om en skattereform för att främja produktivitetsökning – men det finns inte minsta antydan om storskalig privatisering av offentlig verksamhet.

Det räcker med snabb genombläddring för att det ska bli klart att ”mitt” Folkparti var ett helt annat parti än Jan Björklunds Liberalerna

Per Gahrton

I Vad gäller valet (1968) lanserar FP:s evige nr 2, Sven Gustafsson, nio punkter mot vårdkrisen, från personalutbildning till rationalisering och forskning – men inte ett ord om privatisering.

I Öka takten (mars 1968) fastslår Folkpartiets historiske ledargestalt, professorn i nationalekonomi, Bertil Ohlin, att ”den sociala liberalismen har alltid varit anhängare av en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom s k krafternas fria spel” och föreslår ett system för andel i vinst.

I samma bok pläderas för allmän sysselsättningsförsäkring och hårdare regler, förbud och avgifter mot ”negativa effekter av produktionen” till exempel för miljön.

I Argument 1968 slås ett slag för företagsdemokrati och i Liberala positioner (1969), återkommer Sven Gustafsson med krav på ett starkt samhälle, där ”det måste råda full sysselsättning och det får inte finnas för stora inkomstskillnader, ty då snedvrides produktionen”.

Valhandbok 1970 del 1 återkommer till kravet på ”fördjupad arbetsdemokrati…försöksverksamhet med löntagarrepresentation i företagens styrelser”.

Det pläderas också för ökad jämlikhet och FP-skribenterna försvarar sig mot S-beskyllningar om att FP bara skulle vilja ge lika chanser i ungdomen.

”Detta är felaktigt”, liberalismen är ”intresserad av en jämnare inkomstfördelning, men åtgärderna får inte väsentligt försvaga de välståndsbildande krafterna”.

…jag skulle inte ha något emot att sitta i samma regering som mitt 70-talsego!

Per Gahrton

Här försvaras också ett FP-förslag om krafttag mot maktkoncentration via skattefria stiftelser, av Olof Palme i remissdebatten 1969 betecknat som ”dråpslag mot Wallenberg”, vilket enligt Valhandboken är ”i sak korrekt”.

Välfärdens villkor (1971) kräver en ”socialt balanserad tillväxt” och erkänner att ”tillväxten kan skapa brister som är större än de problem den löser”.

Därför blir slutsatsen att politiken måste utföra ”en sorts balansakt: Vi behöver en styrd och kontrollerad tillväxt”. Kanske detta innebär att den privata levnadsstandarden ”på sikt kanske överhuvudtaget inte kommer att öka”.

Folkpartiet på min tid var ett parti som ville ge löntagare andel i vinst och reellt medbestämmande i storföretagsstyrelser, rikta ett ”dråpslag” mot Wallenbergs maktkoncentration, öka jämlikheten; partiet ifrågasatte BNP-tillväxtens allena saliggörande inverkan, men inte ens antydde att privatisering av offentlig välfärd skulle kunna vara en problemlösning.

Visst ville partiet ha ett starkt försvar, men inte för att göra det NATO-kompatibelt utan för att skydda neutraliteten.

Det är synd att Sverige i dag saknar ett socialliberalt parti.

I 60-70-talets Folkparti skulle jag inte ha velat vara medlem, mina gröna insikter har utvecklats förbi det stadiet.

Men jag skulle inte ha något emot att sitta i samma regering som mitt 70-talsego!