Trots att SKL ändrat sig – och 150 000 pensionärer får tillbaka sina pengar – finns ingen anledning att pusta ut av lättnad.

Slarv gör att slumpen avgör. Ibland är utfallet till ens nackdel, ibland till ens fördel.

Därför kan man misstänka att det inte handlar om slarv när tidigare anställda i kommuner och landsting fick se sina pensioner sänkta i början av 2018.

Pensionsnivåerna går nämligen alltid åt ett håll. Nedåt. Det är ett väldigt medvetet slarv.

150 000 pensionärer, 80 år eller äldre, fick se sina tjänstepensioner kraftigt sänkta inom loppet av en månad.

Många av de kommun- och landstingsanställda är kvinnor. De har burit stora delar av välfärden hela sina yrkesliv.

Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat löper över 30 procent av kvinnorna över 75 år risk för att hamna i fattigdom. Det är inga höginkomsttagare vi pratar om.

Utan fackliga påtryckningar och medial uppmärksamhet hade arbetsgivaren Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kanske inte alls brytt sig om att rätta till felet.

Men helt fria från ansvar kan de fackliga organisationerna inte heller svära sig. Det har trots allt stått svart på vitt i avtalen att pensionerna kunde rasa.

Det gamla pensionssystemet byggde på att man fick en garanterad andel av lönen i pension och att denna nivå räknades upp med prisförändringarna.

I det nuvarande systemet finns ingen garanterad nivå och pensionerna ska i stort sett följa löneutvecklingen och den allmänna ekonomiska tillväxten. I tider med sämre tillväxt slår bromsen till och pensionsnivåerna sänks.

Fram tills nu har många av oss tänkt att tjänstepensionerna åtminstone delvis kompenserar för de här stränga reglerna. Men vi hade fel.

Utan inflation ökar inte pensionerna i de avtal som är kvar från det gamla pensionssystemet. Det var många år sedan vi hade någon inflation att tala om.

För att det här inte ska påverka de gamla pensionerna för mycket räknar man om nivån i närmare takt med löneutvecklingen. Det är här finliret kommer in.

I stället för att pensionärerna får överskottet som uppstår i skillnaden mellan pris- och löneökningar dras den in från utbetalningarna när skillnaden blir för stor.

Överskottet cirkulerar tillbaka in i det avtalade pensionssystemet. Allt för att skydda arbetsgivaren och pensionsfonderna.

Överenskommelsen har varit att pensionerna riskerar att sänkas rejält om det vill sig illa. Och nu ville det sig precis så illa.

Början av 2000-talet var en tid av hybris. Man trodde sig ha ordnat en ekonomi utan kriser.

Fått en evigt stabil inflationsnivå och ett pensionssystem som både kunde bära sig själv och pensionärerna det skulle ta hand om.

Men det räckte med att ett av de benen kroknade så föll hela konstruktionen.

Sedan finanskrisen 2007 har inflationen varit mer eller mindre ett minne blott. Bromsen i det allmänna pensionssystemet har varit verksam en stor del av tiden på grund av långsam återhämtning.

Det håller inte. Inga minimala skattesänkningar i världen kan kompensera för ett pensionssystem som inte levererar pensioner som går att leva på.

I det ljuset är det en skandal att inte tjänstepensionsavtalen hos SKL varit bättre utformade. Inte minst att fackliga företrädare kunnat gå med på den här typen av bestämmelser.

Fungerar inte den allmänna pensionen blir tjänstepensionen desto viktigare för att man ska kunna ha en dräglig tillvaro på ålderns höst.

Frågan är också om det finns fler tickande avtal därute som riskerar att explodera i framtiden.

Pensionsfrågan är på inget sätt löst trots riksdagspartiernas fåfänga förhoppningar.

Pensionerna är oförutsägbara och allt för låga för att ge människor den tillvaro de behöver efter ett långt arbetsliv.

Den nöten är långt ifrån knäckt.