”Han gick där i stället för mig den dagen”

Runt fikabordet hos besiktningsgruppen på SSAB i Luleå är stämningen dämpad.

Minnet av kollegan Rolf Blomkvist gör det stundtals svårt att hitta orden för männen i de blåa och neongula arbetskläderna.

Den kaffesörplande tystnaden bryts av Ove Finni som arbetade med Rolf i ungefär tio år.

– Han gick där i stället för mig den dagen. Jag har sprungit på den där kranen i 20 år.

Det är snart två år sedan olyckan inträffade under rutininspektionen av en av de enorma takkranarna på stålverket.

Alla i rummet minns exakt vad de gjorde när de fick beskedet. Ove Finni höll en utbildning för framtida kranförare.

Hans Larsson satt i fikarummet och begav sig genast till olycksplatsen.

– Då var det redan full ruljangs där med brandkår och allt, säger han.

Ove Finni, Hans Larsson, Mats Castell är med i besiktningsgruppen där Rolf Blomkvist jobbade. Mats Castell började i gruppen efter olyckan.

Takkranen där Rolf Blomkvists liv slutade, eller traversen som det också heter, löper längst långsidan i det som kallas svalrummet – en enorm sal där järnet svalnar efter att ha gjutits till så kallade strängar.

Besiktningsgruppens uppgift är att regelbundet inspektera de omkring 100 kranarna på området och se till att de fungerar som de ska.

För att göra det måste en av dem sitta i förarhytten och köra. Den andre befinner sig ovanpå på kranen för att både se och lyssna efter eventuella fel.

På samma plats i svalrummet hade det tidigare suttit en annan lyftanordning. Anordningen var nedmonterad men en metallplattform var kvarlämnad och satt fastskruvad i väggen.

Rolf Blomkvist klämdes till döds mellan plattformen och ett plåtskåp på traversen. Det var över på några sekunder.

– Han låg där på traversbalken. Men det är trångt där uppe så jag gick ner och försökte hjälpa till därifrån i stället. Men jag såg ju direkt att det hade gått illa, säger huvudskyddsombudet Thomas Barsk som var en av de första på plats efter olyckan.

”Olika personer har varit ansvariga”

Kollegan Ove Finni minns plattformen där Rolf Blomkvist klämdes tydligt.

– Jag har ju sett den där i alla tider men inte tänkt på det. I november, december innan olyckan var det en grej som hängde ner från den och tog i traversen. Då ringde vi och sa att ni måste ta bort den. Då var de där och plockade bort biten som hängde ner, men inte hela grejen.

Det är inte bara Ove Finni som har sett och reagerat på plattformen. Det görs regelbundet inspektioner av kranarna av ett oberoende företag och inspektörerna har regelbundet noterat klämrisken i den väggmonterade metallställningen.

Under polisutredningen efter olyckan hittades totalt tio inspektionsprotokoll som tog upp klämrisken, det tidigaste från 2003.

Ett av protokollen har tydliga bilder. Ett annat skickar med ett lakoniskt påpekande: ”Får inte användas förrän uppräknade brister är åtgärdade.”

Åklagaren Christer Jarlås har valt att åtala SSAB för grovt arbetsmiljö-brott efter Rolf Blomkvists död.

Under rättegången, som förmodligen hålls i vår, kommer han att argumentera för att företaget ska betala tre miljoner kronor i skadestånd, det skulle bli ett av de större skadestånd som någonsin utfärdats för en arbetsplatsolycka.

– Om man har ett besiktningsorgan som påtalar det här gång på gång och arbetsgivaren ändå inte gör något utan kör vidare, då tar man en medveten risk och det är det som gör det till ett grovt brott, säger Christer Jarlås.

Han har dock valt att inte åtala någon enskild person i ledningen utan i stället kräva böter från företaget genom en så kallad företagsbot.

– Det har påtalats under en lång följd av år och det är olika personer som har varit ansvariga under åren. Det går inte att hitta någon huvudansvarig.

Här i svalrummet dog Rolf Blomkvist. I dag är serviceplattformen som han klämdes mot när han åkte på traversen borttagen. Inspektörer hade upprepade gånger varnat för klämrisken med plattformen.

En promenad mellan svarta minnen

Att vandra genom det industrikomplex som utgör SSAB i Luleå är som att vandra genom en minneslund.

Vi passerar det snötäckta spåret där en 53-årig man för tre år sedan förolyckades efter en krock med ett transporttåg.

Mannen passerade spåret med sin truck utan att förvarna spårvakten och klämdes till döds när tåget skulle passera.

Ett år tidigare, 2013, avled två män i 60-årsåldern på koksverket på andra sidan av den halvö som utgör stålverkets område. De skulle besiktiga en cistern när tusentals liter het stenkolstjära plötsligt vällde ut över dem.

Huvudskyddsombudet Thomas Barsk pekar ut olycksplats efter olycksplats under promenaden.

– Det är klart att man tänker på det när man passerar. Man kan inte låta bli.

– Han låg där på traversbalken. Men det är trångt där uppe så jag gick ner och försökte hjälpa till därifrån i stället. Men jag såg ju direkt att det hade gått illa, säger huvudskyddsombudet Thomas Barsk, en av de första på plats.

Han stannar upp och visar platsen där en kvinna rasade fyra meter – genom ett löst galler och rakt ner i betonggolvet – bara några månader efter att Rolf Blomkvist avled.

Kvinnan överlevde men skadade sig allvarligt.

De senaste sex åren har fem personer dött på stålverkets område. Tre av dem har varit under SSAB:s arbetsmiljöansvar och två under företaget Nordkalks.

Åklagaren Christer Jarlås har drivit flera arbetsmiljömål mot företaget, men är diplomatisk när han beskriver SSAB:s säkerhetstänkande.

– SSAB är ju ett stort företag som har en väldigt riskfylld verksamhet, men det är ändå inte så att de struntar i arbetsmiljön. De har sina rutiner och försöker göra det så bra som möjligt. Ibland kan det gå fel, som när besiktningsprotokollen föll mellan stolarna.

Han gick där i stället för mig den dagen. Jag har sprungit på den där kranen i 20 år

Ove Finni

Att ett stålverk är en farlig plats med enorma krafter i rörelse är ingen hemlighet.

När ett hundratal gigantiska kranar, de minsta på omkring 30 ton, transporterar flera meter höga kärl med flytande järn mellan olika stationer gäller det att veta var man ska, eller absolut inte, ska vara.

Att så många arbetskamrater har dött de senaste åren är dock svårt att förklara, menar IF Metalls klubbordförande Tomas Karlsson.

– Säkerheten har varit högt prioriterad. Också på företagets styrelsemöten där jag är med som arbetstagarrepresentant. Men på något sätt har vi inte riktigt bottnat i det.

Även Ove Finni har svårt att förstå varför så många allvarliga olyckor inträffat på så kort tid.

– För drygt 20 år sedan, när jag började på besiktningsgruppen, så hade vi inte ens en kommunikationsradio. Vi knackade. Ett knack betydde att kranen skulle köra åt ena hållet och två knack åt andra hållet. Då hände inga större grejer vad jag kan komma ihåg. Man klämde sig nån gång.

På väg mot ny attityd till säkerheten

Sedan Rolf Blomkvists olycka har dock mycket hänt.

En oberoende säkerhetskonsult från Holland har gått igenom stora delar av verksamheten.

– Det handlar om allt. Att man har rätt skyddsutrustning på sig och ordning och reda i verkstaden. Det gäller att vi själva reagerar när vi ser något. Att kollegans hjälm och skyddsglasögon sitter på till exempel. Jag tror att alla har mycket mer fokus på varandra nu, säger klubbordföranden Tomas Karlsson.

Efter fackliga krav har företaget också gått med på att öka bemanningen med utbildningsvikarier som kan hoppa in när ordinarie personal utbildar sig.

Men fortfarande finns det mer att göra, enligt Tomas Karlsson.

– Säkerheten har varit högt prioriterad. Också på företagets styrelsemöten där jag är med som arbetstagarrepresentant. Men på något sätt har vi inte riktigt bottnat i det, säger klubbordförande Tomas Karlsson.

Vikarierna borde bli permanenta och skyddsombuden har fortfarande svårt att få tid till skyddsarbetet i den pressade produktionen.

– Där har vi ett problem, det är ju så tajt, säger han.

Också i besiktningsgruppen har saker förändrats efter olyckan, berättar Ove Finni.

– Det finns en annan attityd mot oss själva och varandra inom gruppen. Man pratar om sådant man aldrig pratade om förut. Första tiden pratade vi väldigt mycket.

Sakta men säkert har vardagen infunnit sig efter olyckan, menar hans kollega Hans Larsson.

– Det finns inte något annat. Livet går vidare, hur jävligt det än är ibland. Men det är ingenting man glömmer bort. Nu när man börjar prata om det igen så kommer det tillbaka.

Minnet av Rolf Blomkvist – eller Blomman som han också kallades – är fortsatt starkt.

Han beskrivs som en ”färgklick” av kollegorna. En av dem som pratade mest i fikarummet och höll uppe stämningen i arbetslaget.

– Han sa vad han tyckte. Man fick inte säga något dåligt om Luleå hockey. Och det gjorde man ju ibland bara för att det skulle hända något här kring bordet, minns Ove Finni.

Att Rolf Blomkvist sa vad han tyckte tog sig också uttryck i omtanke om arbetskamraterna, enligt Hans Larsson.

– Han brukade säga ”gör du illa dig så slår jag ihjäl dig”. Han var mån om oss.